• Mest lästa inlägg

  • Senaste kommentarer

    Adventstid återigen!… om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för AnnikawollschlagerAnnikawollschlager om Uppdaterad länk i ”Svens…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Mikael AspelinMikael Aspelin om Utmattningssyndrom – Eft…
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Rädda Johanneslunds prästutbildning | Kyrkans Tidning

I stöpsleven finns mycket i dagens samhälle, en av alla dessa saker är prästutbildningen i Svenska kyrkan. En på många sätt rimlig tanke, men med inte bara önskvärda konsekvenser. Till exempel kan det vara så att den kanske klokaste utbildningen för att rusta präster, för att möta och lära sig möta olika teologiska uppfattningar och för att lära sig av andra kyrkor och att få möjlighet att varva teori och praktik, är hotad.

Skolan heter Johannelunds Teologiska Högskola, läs mer på kyrkans tidning vad några blivande kollegor skriver.

Rädda Johanneslunds prästutbildning | Kyrkans Tidning.

Tyskland – Sverige (Jesus räddar?)

Igår kväll ägnade jag en stund åt att försöka kunna se VM-kvalmatchen mellan Sverige och Tyskland, men fick till slut ge upp och det fick bli radiosporten (vilket inte är det sämsta för upplevelsen, men lite sämre om man vill se Zlatan och kompani). När kära frun kom hem blev det så paus i lyssnandet och jag återkom inte till matchen förrän till pausvilan under en kort biltur. Resultatet var då noll mål för Sverige och tre till Tyskland. Kommentatorerna använde ord som ”pinsamt” och de menade att det inte fanns någon idé att slå på för att följa andra halvlek, om man inte ville se hur stor förlust det skulle bli.

Misstaget – att döma på förhand

Andra halvlek började, men jag saknades bland lyssnarna, kanske var jag inte ensam om att missa den? Men vilket misstag det visade sig vara, förvisso gjorde Tyskland ett mål till, men Sverige gjorde fyra mål! FYRA! En slags bragd i den livsviktiga leken som kallas fotboll! Jag har nu så här dagen efteråt kommit att förstå att upplevelsen som jag missade igår var storslagen, synd kan tyckas.

Bollen är rund, allt kan hända?! Fast det tror vi sällan.
Jesus räddar!? Men det förstår vi sällan.

Jesus räddar?

Vad har det så med Jesus att göra? Han  spelade väl inte igår? Det var väl målvakten Andreas Isaksson och hans kollega i Tysklands mål som stod för räddningarna (förutom fyra gånger var).

Jag tänker så här att mitt resonemang inför andra halvlek att det nog inte skulle ge något och att allt var bestämt och att det inte fanns något för mig att hämta, det är ganska likt hur allt för många människor resonerar kring Jesus. De dömer på förhand att det inte har något med dem att göra, att det inte finns något för dem och att inget gott kan komma ifrån detta okända.

Men precis som med fallet om gårdagens andra halvlek så antar man bara utan att själv undersöka, man litar på kommentatorernas påståenden att man inte måste vara med i andra halvlek, eller i fallet Jesus man litar på andra som säger att det inte är något, man tänker att man inte har tiden eller inte vill.

Kyrkans uppdrag

Vårt uppdrag som kyrka, alla kristna alltså, vårt uppdrag är att på olika sätt; med ord, resonemang, handlingar i kärlek med mera visa på att det är något stort som väntar om man knäpper på andra halvlek, att detta med Jesus, att lära känna honom är något nödvändigt och fantastiskt!

Tid att be – Kyrkomötet närmar sig!

Många människor vet inte riktigt hur Svenska kyrkan styrs, det som är världens största lutherska kyrka. Många av dessa är ändock medlemmar och kanske även röstar i kyrkovalet.

Nu följer en liten upplysningskampanj för den som inte vet, och en upprepning för den som vet: Kyrkomötet är det högsta beslutande organet, det består av demokratiskt valda ledamöter och sammanträder två veckor per år, varav den första nästa vecka.
Spänningen gentemot kyrkoordningen (det dokument som styr Svenska kyrkans organisation) är dock att den beskriver det som att det är församlingarna som är den primära enheten. Denna spänning kan bli rätt intressant ibland, säkert också den kommande veckan, men den tänkte jag inte fördjupa mig i här, utan skyndsamt gå vidare till de viktiga bönepunkterna.

Till kyrkomötet kan skrivelser ifrån kyrkostyrelsen inlämnas och motioner ifrån ledamöterna och det är dessa som de olika utskotten sedan tittar på och sedermera röstar alla ledamöter om förslagen.

En del förslag är minst sagt horribla vissa år, andra väl värda all aktning, men oavsett vad så är det vår uppgift som kristna att be för hela kyrkomötet och för att Guds goda vilja ska ske, ”… på kyrkomötet så som i himlen.

Dawkins, Skavlan och Gud – några tankar

Likt många andra såg jag premiären av Skavlan på SVT, ett program som jag hade hoppats skulle få en uppföljning denna vecka (och hoppas får det senare under säsongen). Gäster var bland annat Björn Ulvaeus och den relgionskritiske och debattsugne evolutionstroende biologen Richard Dawkins.

Det jag främst tänkte ta upp här är SVT:s och Fredrik Skavlans roll som public service-organ och några saker i Dawkins sätt att resonera som framkom i programmet.

SVT och Skavlan: Det jag främst tänker på är att jag ser fram emot en senare veckas sändning där den kristen vetenskapsmannen och tillika bokaktuelle Oxfordproffesorn John Lennox kommer och besöker sändningen, om det behövs en känd kristen profil bredvid kanske Markus Näslund eller drottning Silvia kunde komma också? Och det jag då tänker på är att Skavlan hela tiden endast lät religionen handla om tröst och inte om sanning. Givetvis handlar tron om tröst, men inte en tröst mot bättre vetande, utan en stabil förnuftig grund att bygga livet på, i framgång och i motgång.

Jesus tycker om Richard Dawkins, Fredrik Skavlan och dig och mig! Gött! Varför inte lära känna en sådan vänlig och älskande själ? Som dessutom är vägen, sanningen och livet, inte bara sanning, inte bara väg inte bara liv utan ALLT!

Dawkins resonemang i Skavlan: Det man först kan notera i sändningen är att Dawkins sa att det går att vara vetenskapsman och troende, eftersom det uppenbarligen finns sådana (om han sedan tycker att de är dumma eller inte framgick inte, jag tycker det verkar som om han mer är förvånad över att man kan kombinera dem (lite som Christer Sturmark om John Lennox)).

Det andra som jag noterade är att han verkar intresserad av sanning, inte tröst vilket inte borde vara ett hinder för att ha religionen med i samtalet (”Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria”, säger Jesus).

Sedan följer lite om vad som sades i fortsättningen, det är som att han går ifrån dessa grunder och (som lite för ofta, visar sig vara en skicklig debattör och bra på att argumentera, men utan att för den skull framföra hållbara argument eller att vinna med hjälp av sanningen och logik).

 

Bibeln: Han säger bland annat att han inte vill följa något för att det står i en 2000 år gammal bok (Bibeln), men det är väl irrelevant? Är något sant så är det, oavsett hur gammal kunskapen är så frågan är inte hur gammal Bibeln är, utan hur trovärdig den är och är den trovärdig så måste man tro på den, oavsett åsikt innan.

Religion och inte vetenskap: Han inledde med att säga att det fanns kristna vetenskapsmän, men sedan gör han utan att motivera det en glidning och ställer hela tiden upp vetenskapen som något annat än tro (vilket det förstås är) och som något helt oförenligt. Alltså att vetenskapen leder till ateism, men det är ju något han måste visa. Ofta i sina böcker och också i detta program så hävdar Dawkins saker utan att argumentera varför han hävdar dem, tråkigt för diskussionen, men effektivt för debatten.

Grattis på dopdagen!

Igår var det inte tid att blogga, men idag vill jag uppmärksamma oss alla på djupet, tryggheten och glädjen i att tillhöra Herren. Något vi inte alltid känner eller kan omfatta, men så fort vi tvivlar så kan vi se tillbaka och veta att är jag döpt, ja då har jag också dött och uppstått med Jesus, jag har fått alla synder förlåtna och himlens port är öppen, gemenskapen med Gud nu och i livet efter är för mig!

Johannes dop den 11 september 2011 i Lycksele kyrka

Den 11 september 2011 döptes Johannes, ett år sedan så idag har vi firat med bakelse och annat fika tillsammans med dopprästen! Gud välsigne dig vår älskade son!

För lite mer att tugga på och läsa om dopet så återfinns här en äldre predikan om detta.

Enheten i Kristus

Söndagens tema i kyrkoåret är de små orden ”enheten i Kristus”, låter enkelt, låter enkelt att tala om och att leva i, men är egentligen väldigt närbesläktat med den söndag som har temat: ”Att inte döma”.

För vilka tillhör Kristus? Egentligen? Är den och den tillräckligt renlärig? Kan vi tillåta kvinnor som präster? Homosexuella par att vigas i kyrkan? Icke-döpta att ta emot nattvarden? Är även predikanter som inte alltid talar om korset och försoningen riktigt frälsta, riktigt tillhörande Kristus? Och att överhuvudtaget tala om Kristus istället för att säga Jesus, är inte det ett sätt att tala om att man inte tillhör vår Herre och frälsare?

Enhetstankar att fundera vidare kring. För tillfället är jag aldrig den som ska predika om söndagarna, och på söndag så gör biskop Hans Stiglund det i Lycksele kyrka, men några fallgropar och funderingar klurar  jag på i detta med enhet och ekumenik.

Först att detta med enheten och ekumeniken inte är något som vi människor egentligen skapar utan vi blir en del i Jesu bön för sin kyrka.

Det andra jag klurar på är att Bibeln egentligen aldrig sysslar med ytterkanten av tron, Jesus kallar sina lärjungar och i förlängningen oss att följa honom. Gud verkar inte så intresserad av att prata om hur långt ifrån jag kan vara, utan hur nära han vill vara med oss. Hur mycket han vill ha gemenskap med oss. Det leder till att vi kanske inte heller ska vara för intresserade av vilka som tillhör Kristus och vilka som inte gör det, endast Gud vet och det är ju egentligen den ende som det spelar roll med i relation med oss.

Det tredje är de upprepade förmaningarna att inte gå i par med otroende, att noggrant hålla fast vid undervisningen, att göra alla folk till lärjungar och att lära dem alla de bud som Jesus gett oss.

Det fjärde är att i en luthersk kyrka så är kyrkan/församlingen de troendes gemenskap, där evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas, vilket faller på prästens lott i vår kyrka, då kan vi inte säga att allt är evangelium, alla tillhör Kristus, allt är ok. Då är vi inte sanna mot Gud eller mot evangeliet eller mot oss som kyrka eller oss som människor.

Det femte och kanske viktigaste är att lyckas få till balansen mellan att Jesu ointresse för vart den bortre gränsen går, och hans intresse för hur nära vi kommer, utan att för den skull tappa bort evangeliet och enheten genom att låta allt vara ok, allt vara Gud, allt vara sant, allt vara rätt.

Riktigt hur man lyckas i sitt liv, i sin förkunnelse, eller som församlingar är inte så lätt att svara på, men de fyra B:na från Apostlagärningarna 2. Alltså: Bön, Bibel, nattvard/brödsbrytelse, församlingsgemenskap/brödragemenskap och så kan man kanske lägga till att det inte är så lätt att döma vem som tillhör Kristus eller inte, vi kan se till exempel rövaren på korset, han hann inte göra något gott, men han är en av få som vi vet fått uttalat över sig att han ska vara med Jesus i paradiset!

Enheten i Kristus, en enhet under Guds vingars skugga. Något att ta emot, att bedja om och att arbeta för!

Några reflektioner över temat ”Medmänniskan”

Medmänniskan var den gångna söndagens tema och således också denna veckas tema. Medmänniskan är ett svårt tema, tycker jag, det kan vara svårt att se vem min medmänniska är, se min medmänniska som tycker annorlunda än jag och som är annorlunda än mig.

Cristina Grenholm skrev i pappersversionen av Kyrkans Tidning om detta: ”Du måste få syn på den andre”, säger hon, och talar om den barmhärtige samariern och hon påminner oss om att:

När vi lever i tron påminns vi ständigt om Guds gränslösa kärlek som inte håller tillbaka eller sparar sig. Guds kärlek gäller aldrig bara den egna personen, utan hela mänskligheten. När jag tror att Gud älskar mig, tror jag samtidigt att gud älskar den som strå bredvid mig, min nästa.

Samarier är väl inget som du och jag vet så mycket om, vi kanske känner till att de var rätt så ringaktade i det judiska folkets ögon och att prästen och leviten som passerar förbi den slagne mannen i Jesu liknelse var aktade och respekterade, rent av de som tjänade Gud allra närmast (genom sin tjänst i templet) och då också förtjänade respekt av alla.

Den barmhärtige samariern i nutid – israelen och hamasmedlemmen

Men hur vore det om man istället för samarier berättade om en medlem av Hamas, styret i Gaza som har som uttalat mål att utplåna sina medmänniskor i staten Israel (och ibland får jag känslan av att de har det outtalade målet att utplåna även sina egna?!), berättade att han vandrade vägen fram, men blev överfallen av några okända våldsverkare. Först dyker en palestinavänlig svensk upp, just inseglad på båten Estelle genom organisationen Ship to Gaza. Denna ser den slagne mannen, men tycker det är olustigt och går vidare.

Nästa som dyker upp är en ekumenisk följeslagare från Sveriges Kristna Råd, men också denna viker åt sidan.

Den tredje som kommer förbi är en israelisk bosättare från Västbanken. Han ser mannens ursprung, mannens kalasjnikov, men stannar upp, förbinder såren och kör honom till ett sjukhus där han tjatar in den skadade mannen.

Jag vet inte om detta gav dig något, men för mig så är Guds kärlek så konkret att den kan få oss att mötas och vilja leva ett liv i försoning med varandra, vare sig vi är israel eller palestinier, HBTQ-person eller ej, liberalteolog eller konservativ, kort sagt ”för människor är det omöjligt, men för Gud är allt möjligt!”

4000 dagar

Många uppmärksammar idag att det gått lång tid av frihetsberövande för journalisten Dawit Isaak, närmare bestämt 4000 dagar.

Han är inte ensam om att lida i världen, men tragiken är stor och växer när det handlar om en människa och inte om siffror på hur många som lider, det kan i alla fall jag inte ta in lika lätt.

Bön och arbete för Dawit Isaac och alla andra som lider oförrätter får vara dagens uppmaning till oss alla!

För att komma till en av de centrala sidorna i kampen för Dawit Isaak klicka på bilden

DN om Dawit

Sveriges Radio om Dawit

Björksele och Kristineberg

En del tror att inlandet är dött och att allt är mörkt och utan hopp. Andra arbetar på att föra ljuset in i världen, oavsett var det är mörkt. Det sistnämnda är ju verkligen kyrkans uppgift!

Rapporterna från Kristineberg har varit mörka och dystra, allt läggs ned, nu också kyrkan. Till exempel P4 Västerbotten.

Men Anna-Sara predikade både sorg och hopp i sin avslutningspredikan i Kristinebergs kyrka och nu går livet vidare, sorgset ibland, glatt och med tillförsikt ibland så varsågod att ta del av vad som händer och sker i Svenska kyrkan i Björksele och Kristineberg!

Friheten i Kristus – Glädjen i ett Jesusplåster

En dag som denna då det regnat i Lycksele likt när Noa byggt klart sin ark kanske man skulle kunna dela just en text ifrån detta, kanske något om hur mycket regn det kan komma?

Johannes råkade idag ut för en skada så att blodvite uppstod och jag fick då begagna ett plåster med Jesusmotiv som han fick på en gudstjänst för ett tag sedan och en tröstis som han fick på sin mors födelsedag (så att han inte skulle bli avundsjuk tror jag orsaken var att han fick present i samband med detta).

När Johannes fick plåstret så var det i samband med ”barnens minuter” i gudstjänsten, jag minns nu inte allt som M. sade om detta med plåstret, men jag kom att tänka på vad som sägs om Jesus av Jesaja, för att beskriva vad som ger oss frihet, friheten i Kristus. Frihet från synd och ondska, frihet till kärlek och ett liv tillsammans med Gud.

Texten är om den lidande tjänaren:

Han var genomborrad för våra överträdelser skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. (Jesaja 53:5)

Bild

Jesusplåster och tröstis