Söndagens tema i kyrkoåret är de små orden ”enheten i Kristus”, låter enkelt, låter enkelt att tala om och att leva i, men är egentligen väldigt närbesläktat med den söndag som har temat: ”Att inte döma”.
För vilka tillhör Kristus? Egentligen? Är den och den tillräckligt renlärig? Kan vi tillåta kvinnor som präster? Homosexuella par att vigas i kyrkan? Icke-döpta att ta emot nattvarden? Är även predikanter som inte alltid talar om korset och försoningen riktigt frälsta, riktigt tillhörande Kristus? Och att överhuvudtaget tala om Kristus istället för att säga Jesus, är inte det ett sätt att tala om att man inte tillhör vår Herre och frälsare?
Enhetstankar att fundera vidare kring. För tillfället är jag aldrig den som ska predika om söndagarna, och på söndag så gör biskop Hans Stiglund det i Lycksele kyrka, men några fallgropar och funderingar klurar jag på i detta med enhet och ekumenik.
Först att detta med enheten och ekumeniken inte är något som vi människor egentligen skapar utan vi blir en del i Jesu bön för sin kyrka.
Det andra jag klurar på är att Bibeln egentligen aldrig sysslar med ytterkanten av tron, Jesus kallar sina lärjungar och i förlängningen oss att följa honom. Gud verkar inte så intresserad av att prata om hur långt ifrån jag kan vara, utan hur nära han vill vara med oss. Hur mycket han vill ha gemenskap med oss. Det leder till att vi kanske inte heller ska vara för intresserade av vilka som tillhör Kristus och vilka som inte gör det, endast Gud vet och det är ju egentligen den ende som det spelar roll med i relation med oss.
Det tredje är de upprepade förmaningarna att inte gå i par med otroende, att noggrant hålla fast vid undervisningen, att göra alla folk till lärjungar och att lära dem alla de bud som Jesus gett oss.
Det fjärde är att i en luthersk kyrka så är kyrkan/församlingen de troendes gemenskap, där evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas, vilket faller på prästens lott i vår kyrka, då kan vi inte säga att allt är evangelium, alla tillhör Kristus, allt är ok. Då är vi inte sanna mot Gud eller mot evangeliet eller mot oss som kyrka eller oss som människor.
Det femte och kanske viktigaste är att lyckas få till balansen mellan att Jesu ointresse för vart den bortre gränsen går, och hans intresse för hur nära vi kommer, utan att för den skull tappa bort evangeliet och enheten genom att låta allt vara ok, allt vara Gud, allt vara sant, allt vara rätt.
Riktigt hur man lyckas i sitt liv, i sin förkunnelse, eller som församlingar är inte så lätt att svara på, men de fyra B:na från Apostlagärningarna 2. Alltså: Bön, Bibel, nattvard/brödsbrytelse, församlingsgemenskap/brödragemenskap och så kan man kanske lägga till att det inte är så lätt att döma vem som tillhör Kristus eller inte, vi kan se till exempel rövaren på korset, han hann inte göra något gott, men han är en av få som vi vet fått uttalat över sig att han ska vara med Jesus i paradiset!
Enheten i Kristus, en enhet under Guds vingars skugga. Något att ta emot, att bedja om och att arbeta för!
Filed under: inför helgen, kristen tro, predikningar | Tagged: enhet, inför helgen, jesus, kristen tro, predikningar | Leave a comment »
Livet Gud och allting 