• Mest lästa inlägg

  • Senaste kommentarer

    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Mikael AspelinMikael Aspelin om Utmattningssyndrom – Eft…
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

En snövit tron

Idag bokstavligen vräker snön ner över Skellefteå! Ungefär tre decimeter snö har det kommit enligt uppgift och min tappra cykel fick gå bredvid mig hela vägen hem från jobbet. Arbetsdagen avslutades med kyrkvärdsträff i ”min” kyrka. Det kändes roligt och bra att få träffas och prata om vår gemensamma kallelse – att vara kyrka i vårt närområde. Vad får oss att längta till söndagens gudstjänst? Hur möter vi människor som kommer för första gången till vår kyrka? Frågorna är många och viktiga.

Som inledning på kyrkvärdsträffen sjöng vi SvPs 206 ”Herre, jag vill bida” – en mycket fin och för mig allt för sällan sjungen psalm. Sista versen kunde jag inte låta bli att koppla till dagens snöoväder (även om kopplingen kanske är ganska konstig…)

v.4: ”Det är gott att bida, Herre, vid din port, himlar öppnas vida, här är helig ort. Här min själ förnimmer glädjens nya ton, och jag ser ett skimmer från en snövit tron.”

Kristdemokraterna och kärnkraften och salomonisk visdom

Kristdemokraterna är ett parti som har potential att ligga nära till hands för mig när det är röstningsdags, men ibland blir jag besviken. Jag nås av beskedet att också kristdemokraterna ställer sig i lovsångskören kring kärnkraften (om än inte med hull och hår, Göran Hägglund säger att han personligen hade velat att det var ett annat läge än det som nu är).

Jag förstår att man, om vi ska kunna fortsätta leva över jordens resurser måste förse oss konsumenter och industrin med ständigt mera ström och energi, men jag förstår inte att det ska vara rätt att göra det.

Göran Hägglund talar om en ”salomonisk lösning”*, men kung Salomo, känd för sin visdom (förvisso också känd för byggandet av Jerusalems tempel, sin rikedom och sina många hustrur, samt avgudadyrkan och annat mindre smickrande), kanske hade gjort en annan bedömning. I alla fall gör jag det.

Kärnkraft är för mig inte salomonisk utan snarare draksådd. Vad kan det ligga för visdom i att stirra sig så blind på koldioxidhot att man gömmer att klimat och miljö och jordens framtid är en lite mer komplex fråga än så? Är det ett gott sätt att lämna över skapelsen till nästa generation (vilket väl i första ledet är  jag, och i andra barnen som nu leker obekymrat på någon lekplats): ”Varsågoda, detta ämnet kommer att vara livsfarligt för er och för andra delar av skapelsen tills långt efter Kristi återkomst, men vi orkade inte med att göra något på riktigt trots att vi nu vet om vilka stora utmaningar vi som världsbefolkning står inför (till skillnad från på 1980-talet då vi inte visste lika mycket om klimathotet, på 80-talet var vi också emot kärnkraften (då var det ju mindre än ett år sedan som reaktorhaveriet i Harrisburg, Pennsylvania, inträffade, nu har vi glömt det eftersom det inte är lika otäckt längre (vi orkar inte bli påminda om attt det alldeles nyligen inträffade incidenter i våra svenska kärnkraftverk))”.

Kanske säger inte Göran Hägglund på sättet angivet ovan, men att det skulle vara vist att behålla kärnkraften, det kan jag aldrig tro. Bekvämt kanske, men vist? Man kan också undra över vilka utsläpp som det finns kring brytning och anrikning av Uran?

Nej, bespara oss detta och se istället levnadsstandardönskemålet från oss i väst och industrins önskan om mer energi som stora och effektiva incitament till att lösningar av annat slag kommer att presenteras. En kombination av överlevnadsinstinkt och vinstintresse brukar kunna försätta de största berg.

Nu är det väl dags att gå och hämta morgontidnignen för att se om alliansregeringen har kommit på något mer rörande kärnkraft, det kan vara så enligt gårdagens nyhetssändningar. Hå, hå, jaja.

* Tack Olle för facktagranskningen (dvs. koll på stavningen av ”salomonisk”)!

Psalmers välsignelse

Jag är en riktig psalmnörd – jag älskar psalmer! Ja egentligen tycker jag mycket om musik överhuvudtaget, men psalmer har ett djup som mycket annan musik saknar. Psalmer har också varit (och är) viktiga för människors fromhetsliv. Tidigare hade de allra flesta en egen psalmbok, men däremot mer sällan en egen Bibel. Psalmer kan verkligen ge tröst, uppmuntran, utmaning och glädje!

I morgon ska jag prata på ”Missionsstunden” i den kyrka där jag jobbar om just psalmer, och framförallt kyrkopsalmer (d.v.s. psalmer om kyrkan). Detta har ju medfört den stora glädjen att jag idag har fått titta extra mycket i psalmboken! Under mina psalmboksstudier fastnade jag för en fantastisk psalm som också passar väldigt bra ihop med förra söndagens evangelietext (om Jesus som stillar stormen – som Martin skrev om). Psalmen jag tänker på är SvPs 48 ”Vilken vän vi har i Jesus”.

Vers 2 lyder: ”Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag, Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag. Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd. Den som sörjer vill han trösta, den som vacklar ger han stöd.”

svps48

Möjligt att kommentera

Numera är även denna blogg möjlig att kommentera, en liten miss/glömska i inställningarna är åtgärdad.

Frid på er!

Vårtecken igen…

Vårtecken

Här kommer den utlovade bilden!

Fika och vårtecken

I Skellefteå finns det ett väldigt trevligt café som vi hittade av en slump innan jul då vi var på julpyntsjakt. Caféet ligger i Röda Korsets second handaffär vid busstationen och heter passande nog ”Flustret” (Affären heter ju (Bi-)Kupan). Här kan man fika gott och billigt och trivas i de vackra secondhandmöbler som utgör caféets inredning. Dessutom får man ju ytterligare en anledning till att gå på loppis och det är ju alltid lika trevligt! (Särskilt i en stad utan tusen miljarder studenter som ska slåss om allt…)
Ännu dröjer våren, men vid vårt besök på Flustret i går fann vi ändå ett vårtecken – krokus! Vid dessa berddgrader växer de väl mest inomhus, men bättre det än ingenting… Vackra är de hur som helst!

Hade tänkt bifoga en bild på den vackra krokusen, men den vill inte hamna åt rätt håll… så håll till godo med den vackra Lejonströmsbron (Sveriges längsta och äldsta? träbro), som jag cyklar över både nu och då under mina arbetsdagar.lejonstromsbron

Hej världen!

Nu är jag också på bloggbanan, på stapplande steg…

Martin har kommit igång bra, men jag tror att jag tar honom i nästa kurva :-)

Min helg har varit intensiv med konfirmandläger i Hemavan så några djupsinniga predikotankar har inte hunnits med för min del. Vi har däremot pratat en del om relationer, kärlek, vänskap, offer, synd och förlåtelse. Viktiga och intressanta delar av livet och vår tro. Till exempel fick konfirmanderna veta vad det är för lamm som vi sjunger om vid varje mässa. ”O Guds lamm, du som tar bort världens synd…”
Lördagkvällen avslutades med en enkel mässa i Hemavans kyrka, där vi fick del av lammets blod (alltså Jesus).

För övrigt tycker jag att Gamla Testamentets bilder och berättelser ger den kristna tron ytterligare djup. Som till exempel bilden av Jesus som judarnas offerlamm… säkert återkommer jag till detta ämne. :-)

Tro och vetande, mindre intressant än tro och görande

Söndagens bibeltext och predikoförberedelserna ger mig ingen ro. Texten var, som tidigare angetts:

35 På kvällen samma dag sade Jesus till sina lärjungar: ”Låt oss fara över till andra sidan.” 36 De lämnade folket och tog honom – som han var – med sig i båten. Också andra båtar följde med. 37 Då kom det en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den höll på att fyllas. 38 Själv låg han i aktern och sov på en dyna. De väckte honom och ropade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” 39 Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: ”Tig! Var tyst!” Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. 40 Han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” 41 Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: ”Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?” – Markusevangeliet 4:35-41 (Svenska Folkbibeln)

En stor del av predikan ägnade jag åt att Jesus inte är någon idé, ingen fin tes. Allt som skedde den där gången var verkligt, men hur svårt det ändå kan vara att tro att Jesus är verklig. Vi är omgivna av röster som vill få oss att tro att Gud är ett hjärnspöke, något psykologiskt, medan det i själva verket är tvärs om. Gud är själva verklighetens grund.

Hur lätt är det inte, att mitt i livets vågor, glömma att det också nu är likt den där gången för de ganska nyblivna lärjungarna. De ropade i förtvivlan ”Mästare bryr du dig inte om att vi går under?” Men det gör han, då likaväl som nu.

Med risk för att bli betraktad som allt för naiv, ung och utan erfarenhet av svårigheter, så vill jag ändå peka på att vågorna lade sig när de vände sig till Jesus.

Med risk för att bli betraktad som allt för enkelspårig och utan medkänsla för de av oss som inte upplever Guds konkreta ingripande i våra liv, så vill jag peka på att när Jesus, som det nästan sista han gör innan himmelsfärden, säger:

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. 19 Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn 20 och lär dem att hålla *allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” – Matteusevangeliet 28:18-20 (Svenska Folkbibeln)

Då presenterar han inte någon fin teori, utan menar verkligen att : ”[Han] har fått all makt i himlen och på jorden” och att ”[han] är med [oss] alla dagar intill tidens slut”, oavsett om vi åker båt och det stormar eller vad än livet innehåller.
Detta går att problematisera på hur många sätt som helst, men en sak går inte att prata bort. Så här säger Skriften, så här lovar oss Gud att det är.

Svårsmält eller tröstande, men så säger vår älskade bror och vän, Jesus.

Jesus är vårt hopp, kanske inte helt oväntat

Nu har söndagens gudstjänst varit. Vi var en lite skara, men likafullt i behov av Guds nåd och trofasthet.
Predikan kom att handla om det självklara vi ser i texten, Jesus har all makt och det är inget teoretiskt resonemang utan något reellt.
Det ger en trygghet att stå på oavsett vilka vindar eller vågor som hotar att fylla och sänka vår båt.

Texten är ifrån Markusevangeliet 4:35-41

På kvällen samma dag sade han till dem: ”Låt oss fara över till andra sidan.” De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade. ”Mästare bryr du dig inte om att vi går under?” Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön. ”Tig! Håll tyst!” Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Och han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.” (Bibel 2000)

Tro och dop och dopsyn, en evig fråga?

Att det är en fråga som berör det eviga, vår salighet det är jag sedan länge inställd på, men att denna fråga så ofta kan bli föremål för samtal och diskussioner är lite lustigt tycker jag. Den är ju knappast en nyhet inom det teologiska tänkandet.

Jag har en vän som fått mig att under ganska lång tid fundera på dopet, vad det är och vad man kan säga om det och vad man inte kan säga om det. Vilka bibeltexter handlar om dop eller kan appliceras på detsamma och vilka handlar om något annat?

Detta kan ju kännas som en fråga som borde vara överspelad om man studerat fem år till präst (särskilt om man känner till att det är ett av de vanligaste samtalsämnena bland Johannelunds Teologiska högskolas förstaårsstudenter (och bibelskoliter) på elevhemmet). Men jag upplever att det är en fråga med mycket djup som tål att stötas och blötas flera gånger (nu kunde man nästa tro att det smög sig in lite vattenanspelande ordvitsar i tankarna om dopet, det var inte min uttryckliga mening, men lite festligt var det :-)

Nå till tankarna:

Jag verkar alltså i ett svenskkyrkligt sammanhang, Skellefteå Sankt Olov, och har därför inga problem med dop av barn per ce. Jag tror också att man kan enas ganska snabbt, oavsett dopsyn, om att det är fullständigt klart att det är ett oproblematiskt dop när en människa kommer till tro i vuxen ålder och sedan låter döpa sig?

Jag tror att man oavsett dopsyn i stor utsträckning, förvisso med lite mer möda än ovan, kan se positivt och kanske till och med gillande (med avseende på hennes dop) på en person som levt med ”hyperkristna” föräldrar och som är döpt som barn, stabil i tron, klar i läran och långt kommen på helgelsens väg.

Sedan finns det de två dikena som jag har blivit uppmärksam på.

Det ena är den höga dopsynen, som omintegör tron. Det andra är den höga synen på tro som omintetgör dopet.Detta är ju lite tillspetsat förstås.

Hög dopsyn, som omintetgör tron

Detta tycks många med baptistisk dopsyn mena är alllt för vanligt i Svenska kyrkan. Vara hur det vill med det, men jag kan oroas av att/om dopet så fullständigt kopplas loss från tron (den enskildes tro) så att det bara blir ”kyrkans tro” som det kommer an på. För vem är kyrkan? Min syn är kyrkan/församlinge är en gemenskap av människor som följer Jesus (man kan lägga till mycket mer här, men poängen är ett den är ett kollektiv av individer). I Bibeln, och framförallt Nya Testamentets brev, så är det egentligen mest lärarna eller ledarna i församlingarna som anmodas att verkligen inte flyta ut/flumma iväg/tumma på läran, medan de enskilda församlingsmedlemmarna inte tvingas att hela tiden vara ”klara” med sin tro.

Så vart vill han nu då? Jo, angående tro och dop och tillhörighet till kyrkan, så menar jag inte att man måste  ha en fullfjädrad tro och kunna lägga ut varje punkt i den apostoliska trosbekännelsen för att vara kristen och vara en del i kyrkan, men när tron blir helt avskuret från dopet då undrar jag om det verkligen rör sig om ett dop, och om det inte är ett dop vad är det då? Tjänar det något till?

Hög syn på tro, som omintetgör dopet

Här är det den baptistiska dopsynen, vuxendopet, som jag tycker glider lite, eller kan glida ska jag väl säga. Inom den baptiska kyrkofamiljen så är man ofta ganska noga med bekännelsen och trons innehåll, ofta medelst dopundervisning innan dopakten (istället för som inom ”barndopsfamiljen” en växt in i kyrka och tro bekräftad i konfirmationen). Det är ju bra, kan jag tycka, även om det ibland förstås blir fokus på ett utryckssätt för tro istället för tro/tillit till Jesus. Men, ofta har dop i en baptistisk tradition ett stort innehåll av beslut över sig, ett stort mått av jag. ”Jag har beslutat att följa Jesus”, är en inte allt för ovanlig sång under dop.

Men hur blir det om det framförallt är ett beslut och ett offentligt ställningstagande? Vad händer med de andra bitarna i dopet, dopet som ett nådemedel (ett sätt för Gud att ge oss av sin nåd och sin kärlek), död och uppståndelse, korsfästande av den gamla människan? Bibeln är ganska noga med att det händer något i dopet (ett exempel är Romarbrevet 6:1-14, ett intressant ställe som man kanske borde återkomma till), jag tycker det är lite svårfångat exakt vad och hur dock om man tar allt bibelmaterial i beaktande (såsom likheten/skillnaden med det gamla förbundets tecken, omskärelsen. Hur förhåller sig Anden till dopet etc.)

Det är intressant att dopet kan vara aktuellt för oss kristna så ofta. Intressant att tänka kring är det i alla fall.