• Mest lästa inlägg

  • Senaste kommentarer

    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Mikael AspelinMikael Aspelin om Utmattningssyndrom – Eft…
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Låg-fredag

Vi är hemkomna efter långfredagsgudstjänst i Bergsbykyrkan. Det stora lugnet och den stora mattheten har infunnit sig, en verkligt låg-fredag. Jag känner mig fysiskt sorgsen. Det enda vi har orkat med är att ha suttit i varsin skön soffa och fåtölj och läst och sovit.

Vår Herre och Frälsare är död, inget finns mer att hoppas på. Vad är det värt att den romerske officeren utbrister:

Den mannen måste ha varit Guds son. (Markusevangeliet 15:39)

Om inte Gud är en levande Gud, då är vi döda. Då är denna världens kamp och girighet, ondska och våldsamheter och ofta stora oförmåga att ge godhet till sina inbyggare det enda vi har att vänta oss av livet.

Då måste vi säga som en gång August Strindberg:

Det är synd om människorna. (ur pjäsen Ett drömspel)

Men, som Strindbergs slutord, inte i pjäsen, men väl i livet, lyder:

O Crux ave spes unica – var hälsad kors, mitt enda hopp

Något finns att hoppas på, något finns som blir synligt och tydligt på korset.

Synligt på korset blir dina och mina synder, hur mycket ont det är att vara bortvänd från Gud och inte göra Guds vilja, att inte leva i kärlek till oss själva, våra medmänniskor och till Gud. Men synligt på korset blir också Guds kärlek till oss, det är våra synder som Jesus bär. Vi blir räddade genom Jesu död. Dagens gammaltestamentliga text från Jesajas femtiotredje kapitel får avsluta inlägget:

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. (Jesaja 53:5-6)

Oväntat möte

Ingen har väl undgått att riksdagen för en tid sedan beslutade om en könsneutral äktenskaplagstiftning. För Svenska kyrkans del betyder det att man nu måste ta ställning till hur man ska förhålla sig till denna nya lag. Ska man/vi ha en könsneutral vigselordning, behålla vår gamla och säga att vi inte vill viga samkönade par, avsäga oss vigselrätten och helt enkelt välsigna alla par som så önskar (oavsett sexuell läggning). Jag det finns ett flertal alternativa handlingsmöjligheter. Eftersom att jag sitter i Svenska kyrkans kyrkomöte så är jag en av de personer som ska besluta om just detta nu i höst. Med anledning av detta fick jag därför här om veckan ett brev från Missionsprovinsen. Det hela kändes ganska märkligt. JAG får brev av Missionsprovinsen??? Syftet var naturligtvis att propagera för att behålla äktenskapet endast mellan man och kvinna. Tyvärr tror jag inte Missionsprovinsen ökar chanserna för att just detta ska bli beslutet i höst. Är det något som många är rädda för så är det ”de hemska kvinnoprästmotståndarna”. Så deras tilltag kan nog vara kontraproduktivt.

Nu ligger skriften hemma på mitt skrivbord – jag har inte läst den ännu… Men nog känns det lite komiskt att jag har en skrift från Missionsprovinsen hemma hos mig…

Passionstidens slut och den nya tidens början

Nu inleds stilla veckan. Jesus har tågat in i Jerusalem, till folkets jubel, och i många kyrkor är det nu andakter och bibelläsningar från Markusevangeliet varje dag under veckan fram till skärtosdagsmässan på torsdag. Den dag då det nya förbundet mellan Gud och oss människor instiftades i den sista måltiden (Jesu instiftande av nattvarden. Förbundet beseglas/fullbordas sedan i Jesu plågor och lidande på korset på långfredagen.

Vi lever hela året, och särskilt dagarna efter sabbaten (ett krångligt sätt att säga söndag), i kraft av och i ljuset av Jesu uppståndelse. Denna vecka går vi dock mot döden, Jesu död och våra synders begravning.

Denna vecka firar vi att det inte finns några hinder mellan oss och Gud. Vi är välkomna att ta emot alla Guds gåvor, särskilt den helige Ande, genom att sätta vår tillit till att Jesu död och uppståndelse helt öppnar vägen till Fadern för oss.

Kanske blev detta teologens betraktande av stilla veckan? Kanske blev denna betraktelse en akademisk utläggning av kristendomens kärna istället för ett livgivande evangelium? Kanske är det så, och det må så vara, det viktiga är att vi var och en tar till oss Guds kärlek till oss och sedan verkar för att alla andra också får del i detta fantastiska som korset och Jesu död och uppståndelse innebär för var och en av människosläktets barn.

Snöns förrådshus

I Jobs bok frågar Gud Job ifall han har varit vid snöns och haglets förrådshus (Job 38:22). I sammanhanget gör han det för att säga till Job att han inte vet allt eller förstår allt. Detta är ju en god påminnelse om våra begränsningar som människor och om Guds möjligheter och obegränsning.

Men i dag så undrade jag ändå stilla var snöns förrådshus ligger, jag börjar bli lite nyfiken på hur mycket som ryms där. Från igår kväll och till tidig förmiddag idag så har det snöat. Det vore väl inte så konstigt om det bara var den snön som kom, det är ju trots allt april och sedvanligt aprilväder kan ju både innehåll sol och snö, men vad som är konstigt är att denna rika snömängd ska fogas till all snö som redan kommit (och den snö som föll ifjol). Skellefteå har haft den mest snörika vintern på många decennier.

Det är riktigt roligt att få uppleva detta, jag gillar snö! Återkommer dock i juni ifall det fortfarande inte smält bort då, då låter det nog lite annorlunda ifrån mig.

Några bilder från Stjärnholm-Uppsalaresan

uppsalaresa4

Hugade restaurangbesökare utanför Messob i Uppsala

stjarnholm6

En vacker och annorlunda ikon på Stjärnholm

stjarnholm3

Stjärnholms kapell

giertz

Goda vänners lag och en Bo Giertzbok

Brawn GP vann och femte söndagen i fastan

Efter att ha tagit en promenad i det vackra vädret (solen skiner frimodigt och generöst över Skellefteå) och efter att ha inmundigat en god måltid bestående av etiopisk doro wat (receptboken ”Laga kryddigt” rekomenderas varmt) så är jag nu redo att ta itu med den gånga veckans händelser. Det förtjänar de verkligen!

Vi har varit en vecka i sydlandet, eller som det också kallas ”Södermanland”, på Strängnäs stifts stiftsgård Stjärnholm. Obligatorisk kurs för alla som har läst i Uppsala och avslutat studierna 2008. Många goda återseenden och många goda nya bekantskaper! Dessutom ledarskapsutbildning som var mycket intressant och med en annorlunda pedagogik.

Efter Stjärnholm bar det av till Märsta för en afton med en bibelskolekamrat för Martins del, medan Anna-Sara åkte direkt till bror och sambo. Jag kom efter, dock då alla ljus i huset var släkta. Sedan en innehållsrik lördag med åter trevliga människor, etiopisk mat på restaurangen (alltså Messob) och fika på Biltema (visste inte ens att man kunde fika där) och avancerad kvällsmat på Väktargatan i glada vänners lag.

Söndagen var en ovanlig söndag, den femte söndagen i fastan vilken inte alltid firas eftersom den ofta utgår till förmån för jungfru Marie bebådelsedag. Desstå större glädje att fira denna söndag nu då, temat ”Försonaren” är ju gott att inleda sin vecka med. Istället för kyrkfika en trevlig kortis till Eriksberg.

Då var nog helgens relationella höjdpunkter avklarade, tack alla för en fantastisk helg och en trevlig vecka!

För en bilnörd som jag så kanske inte helgrapporteringen vore hel om jag inte nämnde något om skrällen i Melbourne. För det är så att i den välansade rabatt som utgörs av förpackningar märkta med:

rattvisemarkt krav-loganglamarki-love-eco

så växer det också en stor gul maskros. Den är förstås inte ensam den har sällskap av flera ogräs som nog blir kvar tills den fullkomliga helgelsen i himlen befriar mig.

Denna maskros heter:  f1logo

I helgen gick ett av de mer spännande loppen på länge. Ett nytt stall, Brawn Grand Prix, som var nära att lägga ned då Honda drog sig ur Formel 1 i sviterna av den ekonomiska nedgången, lyckades kvala in som nummer ett och nummer två inför söndagens Grand Prix. Att ett nytt stall kvalar så bra har inte hänt sedan 1970. Sedan fortsätter man med att vinna loppet med sina båda bilar på de två första platserna, något sådant för ett nytt stall har inte hänt sedan 1954. För våra finska läsare var det inte lika muntert antar jag, Räikkonen långt ned i resultatlistan och Kovalainen ännu längre ned.

Detta är ju en fis i världsrymden och inte mycket att jubla åt i det stora hela nu när människor går från hus och hem och världen mot sin undergång, men ändå fångar det mig.

Alla tycker inte om kristendom i skolan

I ett tidigare inlägg skrev jag om Bibeln och kristen tro i skolan, alla tycker dock inte om detta. Bibeläventyret har visst fått kritik och på flera håll förs diskussioner om skolavslutningarnas vara eller inte vara, och om skolkyrkor/kamratstödjare/skolteam ska tillåtas i skolans lokaler.

Jag tycker som vanligt att man kan gott gå milt fram i sin kritik av skepsis mot kyrkan på skolor, men att det inte skadar några elever (snarare gagnar) om lite av Kristi kärlek och godhet får insteg i korridorerna bland klotter och könsord.

Med detta sagt så går mina tankar till till exempel Christer Sturmark, ber om ursäkt att jag har dig som exempel flera dagar. Jag, och flera med mig (läs exempelvis artikeln i Expressen ”Rädda humanismen från Humanisterna”), förstår inte den överdrivet negativa hållningen gentemot kristen tro och religon som Sturmark tid efter annan framför som fullständigt självklar. Som vanligt är det ju så att  paradigmet, utgångspunkten, att Gud inte finns, är lika svårt att motivera som en teistisk världsbild (alltså att Gud finns). Egentligen är nog en ateistisk världsbild nog svårare att trovärdigt hävda eftersom Jesu levnad på jorden är mycket svår att vifta bort.

Nå, det var inte hit jag skulle komma, utan till något som jag undrar om det är Christer Sturmarks alternativ till Jesu kärlek.

hans blogg skriver han, om fritänkare:

De är ateister, agnostiker eller betraktar gudsbegreppet som ett meningslöst och/eller irrelevant begrepp. De tror inte på en personlig gud, de tror på mänskliga rättigheter, människans värdighet och egna moraliska ansvar. De tror på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet, men inte rätten för religiöst troende att tvinga andra att underordna sig de egna dogmerna (min markering).

Jag förstår inte. Varför finns mänskliga rättigheter om Gud inte finns, vem ger människan ett värde och en okränkbarhet då? Varför har människan ett moraliskt ansvar? Inför vem? Andra människor? Lägg av, vi är väl inte tillbaka i gågna tider? Nu gör vi väl som vi vill? Ingen ska väl tala om för mig vad jag ska göra?

Jag förstår att Sturmark inte vill underordna sig, och det är helt okej (inomvärldsligt sätt alltså, på domens dag behövs nog en lite nackknyck (inte under människors påbud, utan under Guds överinseende)) vi har ju religionsfrihet med mera.

Men, varifrån hämtar Sturmark rätten att misskreditera religion? Och på vad sätt, vilka företrädare har han mött? Hur har han blivit tvingad? För att hävda att Gud är alltings ursprung och mål, att Jesus är enda vägen till Fadern och att den helige Ande verkar genom troende människor här och nu, det kan ju aldrig vara att tvinga någon att underkasta sig. Möjligen kan det komma ett krav på att få tycka så, men det hoppas jag att Sturmark inte motsätter sig. För var landar vi då? Om någon får bestämma vad som får sägas och inte, vi har yttrandefrihet, inte frihet från att höra vad människor säger som tycker annorlunda än jag.

Vad reagerar jag mot då? Jo, att Sturmark så ofta gör exakt samma sak, se längst ned i artikeln om ett nytt Amerika:

Rent generellt bör världens demokratier undvika religiösa ledare.

I Expressen skriver Sturmark om religionsfrihet:

Religionsfriheten betraktas av många som en självklar mänsklig rättighet. Men det juridiska begreppet ”religionsfrihet” har spelat ut sin roll. Att hålla fast vid detta speciella skydd för utövande av religion är allt annat än enkelt. Förutom att begreppet är motsägelsefullt, inkonsekvent och kraftlöst, riskerar dess tillämpning att bli ett hot mot det sekulära samhället (min kursivering).

Är inte det några utslag av att vilja tvinga andra till lydnad under mina åsikter, eller i alla fall vilja pådyvla andra mina åsikter?

Jag ska villigt erkänna att mitt största  mål i livet är att ”pådyvla” så många som möjligt Guds kärlek, rädding, förlåtelse, godhet, gemenskap och alla andra löften som Bibeln ger oss rörande ett liv tillsammans med Gud.

Vilken statsreligion ska vi ha och vad ska barnen lära sig i skolan?

Särskilt frågan om statsreligion kan ju tyckas vara lite omodern, men egentligen är den ganska viktig. Några kommentarer på inlägget om Kristendom i skolan på bloggens finska hem, Kyrkpressen, fick mig på sådana tankar. Liksom lite läsningar på Christer Sturmarks blogg.

Jag vet inte vad som är mest tänkvärt? Att som kommentarerna på Kyrkpressen vara måna om att tänka i termer av statsreligion och att det då är bättre med en kristen sådan eller som Sturmark att se att länder med stort mått av friheter och rättigheter (sådana vi önskar oss och andra) också har ett stort mått av ateism i sina samhällen?

Jag är den förste att gratulera kyrkan och Jesus att ha kommit ur maktens grepp i Sverige och på många andra platser, kyrkan verkar inte må väl av att vara sammangift med makten, men mår makten bra av att inte ha något kärlekens ljus och salt i sin närhet? Jag tror inte det, därför är denna fråga inte så lätt tycker jag.

En annan fråga är ju detta med vem som bestämmer vad våra barn får lära sig i skolan och vad vi andra får lära oss av ”experter” i olika sammanhang.

Jag är inte så imponerad av militant ”humanism”, men kanske är det så att vi kan dra nytta av att frågorna kommer upp på bordet? Det är bra att man måste tänka på frågor som:

Vad vill du bygga ditt liv på?

Vill du bygga på att kärlek, förlåtelse, nåd, gemenskap och sanning finns, eller att det inte finns utan är biologiska och psykologiska fenomen i din hjärna?

Och framförallt, om du inte vill bygga ditt liv på en ogrundad tro på Gud så är det förståeligt och vist, men att inte ta i beaktande alla fakta om Jesus, alla berättelser och erfarenheter av Gud, alla indicier på en skapare etc. det är inte vist. Det är dumt.

Jungfru Marie bebådelsedag

Hade egentligen ett annat inlägg ute (det återkommer nog en annan dag), men blev påmind om att det ju faktiskt är Jungfru Marie bebådelsedag idag på middagsbönen på Strängnäs stifts stiftsgård, Stjärnholm.

Vill gärna dela med mig av slutversen till en psalm som nog sjöngs i många svenskkyrkliga kyrkor i söndags, då vi firade Jungfru Marie bebådelsedag, och kanske också på några ställen idag.

Temat för den gångna söndagen var ”Guds mäktiga verk”. Ett fantastiskt firningsämne, vilket också skulle kunna uttryckas på följande sätt:

Vad gör Gud för mig/ i mig/med mig?

Psalmen har rubriken ”Alla källor springer fram i glädje”

Alla min akällor är hos Jesus, och de springer fram i Andens glädje när jag böjer mig och prisar Herren.

Du vare lovad, Kristus. (Svenska Psalmboken 481:5)

Gud är stor och helig och vi har bara att böja oss under detta, men Gud ger oss också den helige Ande så att vi just kan jubla i glädje över Guds mäktiga verk.

Tombolavinst

I Anna-Saras kyrka, Sunnanåkyrkan, så kan man ta ett ”frö” (för den som vet vad ett mannakorn är så är detta i allt väsentligt samma sak, en kort bibelvers att ta me sig). Detta frö är en liten lapp som ser ut som en sådan lott som man får i en tombola, på varje lapp står det sedan ett bibelord.

Min vinst blev:

Herrens nåd varar från evighet till evighet. (Psaltaren 103:17)

Det är inte bara min vinst utan också mitt liv och mitt hopp, utan Herrens nåd vore jag körd. Utan Andens vittnande om Guds nåd i mitt hjärta så vore livet tungt och glädjen långt borta.

Men Gud är nära och Herrens nåd varar för evigt!