• Mest lästa inlägg

  • Senaste kommentarer

    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Mikael AspelinMikael Aspelin om Utmattningssyndrom – Eft…
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Hit och dit, men långt borta

Hit och Dit men Ganska Långt Borta, det är titeln på en bok som gavs åt min kusin av en fröken (lite rolig gåva!?), och det beskriver också vår senaste tid. Vi har varit i Tärnaby och Lögdeå och således hälsat på släkten. Mycket trevligt, men förstås många intryck och säkert lite omvälvande för Johannes. För oss andra har idyllen påverkats av andra saker: av svältkatastrofen på Afrikas horn, av attentaten i Norge och som om inte det var nog, också av ett dödsfall i släkten. Vi tänker på er och ber för er och finns i den mån det kan ha betydelse.

Avslutar med några bilder ifrån resan

Blöjbyte med vacker natur och en del mygg

O store Gud, när jag den värld beskådar som du har skapat med din allmakts ord, hur där din visdom väver livets trådar, och alla väsen mättas vid ditt bord - //: då brister själen ut i lovsångsljud: O store Gud, o store Gud! ://

 

Dop och hjärngympa

I dagens gudstjänst var det dop, Sena hette dopkandidaten. Vi fick reda på att Sena betyder ”välkommen in”, vilket ju passar som hand i handske som beskrivning av vad som sker i dopet!).

Om dopet är enkelt och nådefullt så kan man ibland vilja stretcha de små grå med lite samtal, i början på min tid i Lycksele råkade jag på början av en debatt mellan John Lennox och Richard Dawkins, men jag hittade inte slutet. Nu har jag funnit det, heureka, men frågan om vad Dawkins svarar har jag fortfarande inte svaret på eftersom jag inte har lyssnat färdigt än.

Johannes mor- och farföräldrar

I veckan har vi haft besök av Johannes äldre släktingar och dessförinnan var vi i Norrköping och träffade andra släktingar. En trevlig tid och en fin avrundning av min ledighet för denna gång. Nu närmar sig arbetet och vardagen, tur att vår Herre inte tar semester!

Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd. Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd. Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandrings stig. ”Som din dag, så skall din kraft ock vara”, detta löfte gav han mig. (Lina Sandells Blott en dag, (Svenska Psalmboken nr. 249:3))

På väg hem mot morgondagen med NextJet

Lapplandsveckan

Idag var vi på vad som ibland kallas ”Jesusveckan”, men som också kallas ”Husbondlidveckan”, men som oftast går under benämningen ”Lappis”. En slags jesusmanifestation mitt i Norrlands inland, närmare bestämt i Husbondliden. Det var avslutningsmöte och Niklas Piensoho predikade.

Jesusvecka och jesusmanifestation, det bör väl vara varje vecka och varje tillfälle som vi har Jesus så centralt och tydligt i våra liv? Ibland behöver vi dock påfyllning och vara vid mästarens fötter, eller också lite mer tydligt försöka visa att vi vill följa honom, då är det glädjande med Lapplandsveckan och en glädje att få ha den så nära inpå.

Likaså är det en glädje att få höra om en god fortsättning på Jesusmanifestationen i Stockholm, mest har jag hört ifrån Jesusmanifestationen i Kalmar där också Svenska kyrkan deltog ifrån högsta ort, biskop Jan-Olof Johansson! Mycket roligt, jag tror nämligen att Svenska kyrkan är en otroligt viktig kyrka i ekumeniken och för att vinna Sveriges folk för Jesus, för att presentera evangeliet för hela Sverige, hög som låg, och för att presentera ett alternativ till det samhälle som allt mer verkar säga: ”Du är värd vad du tjänar/orkar, men inget värd om du inget kan, orkar eller om du inget har.”

Den viktigaste jesusmanifestationen, mötet och relationen med oss var och en och alla som önskar möta och följa hnom. På bilden Andreas och Petrus och deras möte med sin Mästare.

His hand in mine

Elivs Presley spelade in en del kristna album vilka blivit favoriter för mig. På ett album sjunger han en sång som heter: ”His hand in mine”.

Som barnförälder blir det lätt en del kort, och ett av dem fick mig att tänka på denna sång och på Guds närvaro och ledning

His hand in mine, men här gäller det mig och vår lille Johannes

Vardagsrummet

Vi har mitt i den nya tillvaron som småbarnsföräldrar plötsligt fått ett par ryck och satt upp tavlor, de tavlor som stått i kassar och kartonger i ett drygt år. När jag så tittar på bilder av vad vi gjort och skrev bildtexten till följande bil slog det mig vilken kortfattad och god predikan det blev: Treenigheten i vardagsrummet, Gud mitt i vardagen, inte Gud bara på söndag förmiddag utan hela livet, alltid.

Treenigheten på plats i vardagsrummet

 

Lång fredag

När Vi fick barn så ändrades livet. Kanske inte så oväntat eller så ovanligt? Flera gånger så har jag gått upp kring sex eller halv sju och tänkt: ”Wow, vilken bra natt, han har sovit duktigt!” Så skedde i morse och nu när kvällningen börjat komma så kan jag se tillbaka på en lång fredag, en fredag med vila och arbete och umgänge med familjen. En god fredag helt enkelt!

Denna fredag har jag inte predikat, men väl i påskas, denna predikan har tyvärr inte blivit utlagd förrän nu, här kommer den!

Doppa näsan i brännhett vatten

Med berått mod ska jag en gång till kasta mig ut i farvattnen utanför gaza-remsan och kommentera ”Ship to Gaza”. Några kommentarer som kan belysa svårigheten i detta företag, att ifrån vår avlägsna (ibland överlägsna?) position skapa något gott för israeler och araber/palestinier kommer här:

Jackie Jakubowski

Bo Widegren

David Karlsson

Siewert Öholm

Lukas Berggren

Det svåra är väl inte att tycka något, det är jag bra på. Det svåra är att göra något. Jag hoppas på en god fredlig utveckling i mellanöstern, jag tror att inspärrning, murar, avspärrningar, check points etc skapar fler terrorister, mer aggression mot Israel. Jag tror också att Hizbollah, Hamas och de andra är förödande för sina egna och för området och för Israel likaså orättfärdiga diktaturers stödjande av dessa (såsom Iran).

Så vad är min roll? Kanske är det att se vilka jag tycker minst om eller vilka jag skulle kunna se som mina motståndare och sedan följa min mästare och be för dem, särskilt för den som tycker illa om mig eller angriper mig!?

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (Matteusevangeliet 5:43-48)

Till sist en tanke i samma anda ifrån Jonathan Ashauer i tidningen Dagen.

Ship to Gaza och 1967 års gränser

Kyrkans tidning och flera andra ska nu åter börja rapportera ifrån Ship to Gaza. Spännande är ett ord för det hela. Snedvriden debatt är ett annat.

Det är ju så att Ship to Gaza har fullständigt korrekt då de beskriver situationen på Gazaremsan som:

en politiskt skapad humanitär nödsituation i Gaza

 och jag håller helt med om att situationen i Mellanöstern och mellan araber och israeler ofta blir helt vidrig för den vanliga människan och min bön är att det ska bli varaktig fred och förståelse och läkedom i denna del av världen, liksom i andra där konflikter råder.

Men det som blir snett i debatten är att den israeliska staten framställs som förande krig emot den arma bonde som förlorat sina marker på andra sidan avspärrningen, eller förande krig mot den kvinna som förlorat hus och hem, man och söner och döttrar i strider kring Västbanken eller Gaza. Men de som ska jämföras, de som är i opposition till varandra är ju den israeliska staten och organisationer som till stor del är att jämställa med terroristorganisationer: PLO, Fatah, Hizbolla och Hamas.

Dessa är inga gullegrisar, dessa är inga knypplande, fredliga palestinier, dessa organisationer har i allt för hög grad som mål att motverka Israels existens, ja till och med förvägra Israel rätt att finnas. I allt för hög grad gör man detta med undervisning för barn i denna genre, men man är också ett tungt ok på sina respektive befolkningars axlar. Starka misstankar om att man använder civila byggnader och människor som levande sköldar framkommer allt som oftast. 

Jag vet inte om Ship to Gaza ens från början är intresserade av fred och rättvisa, men jag hoppas det. Tyvärr tvivlar jag på att denna och andra liknande aktioner är rätt väg att gå för att öka försåelsen, för att öka möjligheterna till fred.

1967 års gränser

Vid flera tillfällen, mest berömt på senare tid är väl president Obamas tyckande, framkommer åsikten att för att få en varaktig fred så ska 1967 års gränser gälla och två stater upprättas. Det är en spännande tanke, men jag undrar ofta hur den hänger ihop. 1967 års gränser innebär att man har de gränser som blev efter de arabiska staternas angrepp på den nyutropade staten Israel 1948, vad jag vet så skrevs inga fredsavtal då så varför just dessa skulle gälla är lite svårt att förstå på ett sätt. Det som ytterliggare krånglar till bilden är att 1948 års gränser ger överhuvudtaget inget utrymme för en palestinsk stat. För om jag förstår saken rätt så var då Gaza ett egyptiskt landområde och Västbanken en del av det som nu är Jordanien. Dessa två stater har väl också fredsavtal med Israel som reglerar gränserna, om jag förstått saken rätt?

Land för fred

Israel prövade konceptet att ge land för fred, Gaza överlämnades till palestinierna, men jag tror att den inrikespolitiska bedömningen inte otvetydigt är att detta gav önskat resultat!?

Salam och shalom

Men vi alla som inte direkt är utsatta för detta allt för långt gångna drama har som uppgift att be och arbeta för fred, kanske via Ship to Gaza, men jag tror att andra sätt är bättre, till exempel genom de projekt som finns där israeler och palestinier får mötas, som människor, sådant tror jag på!

 

Präst- och diakonvigning

Denna helg är det präst- och diakonvigning i Luleå, den sista av tre helger då det vigts nya kyrkans tjänare. En helg som bara borde framkalla glädje, och visst kan jag stämma in i de ord som ärkebiskop Nathan Söderbloms lär ha sagt till de nya prästerna en gång för länge sedan:

Ni är att gratulera!

Vigselfrågan

Men det är också så att det står lite knackigt till med både teologi och samverkan i vår kyrka. Förra veckans torsdagsdepression, alltså det lite smärtsamt skämtsamma tillmäle som en studiekamrat gav Kyrkans tidning, innehöll somt att fundera över. Det som behandlades då var vigselfrågan, en fråga som jag stilla hoppades skulle börja gå mot sitt slut som debattämne, i alla fall i den inomkyrkliga debatten, eftersom vi har ett kyrkomötesbeslut att förhålla oss till. Beslutet sade förvisso att vi antog en obiblisk vigselsyn, men att både den och den vigselsyn som kyrkan alltid haft, som Jesus hade och som Bibeln fokuserar på, alltså med en man och en kvinna i ett förbund, skulle finnas bredvid varandra.

Förutsättning för att vigas till präst

Men i Kyrkans tidnings rundfrågning framkommer det att man i flera stift ”ser positivt” på att man omfattar den nya synen på vad en vigsel är och att man i Stockholms stift förutsätter att man viger även samkönade par. Ärkebiskop Wejryd betonar dock återigen kyrkomötets beslut, men tar ändå inte tag i det problematiska i att en enskild biskop som han har tillsyn över tar sig alldeles egna friheter (sedan kan det ju ifrågasättas vilken makt som enligt Kyrkoordningen verkligen ligger hos Kyrkomötet/riksplanet och hur mycket som egenligen är stiftens makt i en episkopal kyrka och vilken betydelse det har att Kyrkoordningen säger att församlingen är den fraämsta enheten i Svenska kyrkan, men det är en annan fråga om än viktig, nu är läget att vi ska följa Kyrkomötets beslut vad jag förstår). 

Egen ordning?

En intressant fråga infinner sig, kan ett annat stift/en annan biskop bestämma sig för att endast bejaka kyrkans traditionella syn på äktenskapet? Med biskop Brunnes sätt att argumentera så borde det vara möjligt!?

Internationella reaktioner

Ärkebiskop Wejryd har nu också tagit tag i att besvara en skrivelse i vigselfrågan från våra systrar och bröder i Mekane Yesus-kyrkan, undrar om de blir nöjda? Hoppas att våra relationer i alla fall får fortgå!

Men nog sagt om detta, allt gott och Guds rika välsignelse över er, nya kollegor, önskar jag!