Sista, konfirmation och annandag pingst

Sista, ett avslappnat och samtidigt laddat ord. I helgen har det varit konfirmation i Lycksele församling, förhoppningsvis inte den sista konfirmationen, men den sista för min del innan jag går på föräldraledighet. Alla förberedelser inför vad som skulle sägas, vad som skulle framföras, det är sista gången jag hade ansvar för något i Lycksele kyrka på länge. En predikan till blir det i sommar, på Stegeborgsgårdens 50-års jubileum, sedan är det paus.

Det känns stort, och konstigt. Störst av allt känns dock att få ägna tiden åt Johannes istället, någon har sagt att den första församlingen det är familjen och någon annan har sagt att barnen är viktiga!

Det har varit Jesusmanifestation i helgen (precis som varje helg alltså då vi samlas i våra kyrkor och annorstädes och firar den uppståndne Jesus), denna gång är det en efterlängtad Jesusmanifestation i Umeå. Jag tycker det är ett smart drag att ha ekumeniska samlingar när det är liv och rörelse, så en måndag är ju smart, dessutom är det måndagen som också är annandag pingst! Mycket härligt, för vår kyrka behöver ju inte bry sig om att det inte är en helgdag i almanackan, hur skulle då kyrkans firande se ut i Nordkorea, Saudi-Arabien, det gamla romarriket eller alls någonstans där almanackan inte är utformad efter kyrkoåret?!

Vi är en skara som längtar i Lycksele också, vi får se om och hur och när det kan bli, tills dess gläds vi åt detta!

 

Predikningar för påskdagen och andra söndagen i påsktiden

Nu kommer två predikningar, kanske som en aperitif för de som ska lyssna på predikan av Markus Ahlstrand i morgon i Lycksele kyrka ity kanske ansluter han till något ur dessa imorgon.

Låt er väl smaka här finns påskdagens predikan, och här finns predikan ifrån andra söndagen i påsktiden.

Vad är sanningen om dig?

Vem är jag? Jag tror att det är en av de frågor som följer de flesta av oss genom livet. Till och med Jesus ställde frågan en gång  (Mark.8:29)

När jag var tonåring svämmade tjejtidningar som Veckor Revyn över av test. ”Vilken kärlekstyp är du?” eller ”Vilken träningstyp är du?”. Som vuxen, nu mera förälder, är det kanske på andra sätt som frågan finns med. Kanske försöker vi istället hitta oss själva i den mat vi äter (eller inte äter), i de kläder som vi köper, eller de attribut som våra barn får på sig, eller i hur väluppfostrade våra telningar är. Vem vill jag vara? Och vem ser andra mig som?

Vi definieras väldigt ofta av andra och oss själva efter vad vi presterar, vad vi köper, säger, tycker, gör o.s.v.

Jag var på ett möte i fredags där prästen och debattören Ewa Lindqvist Hotz tog upp just detta. Och mitt i allt så uttryckte hon det så klockrent. Hon sade: ”Och jag känner att: Nej, det är inte sanningen om mig!”

Nej, det är INTE sanningen om mig! Sanningen om mig är inte vad jag köper, inte hur duktig jag är, inte hur välartad min son är, inte vilka åsikter jag har, inget av det jag lyckas prestera. Det är inte sanningen om mig, och det är inte sanningen om dig!

I somras när vår son var nyfödd och mest var ett litet skrutt som bara kunde skrika, äta, bajsa och sova, då blev det väldigt tydligt för mig vad sanningen om oss är. Jag satt med vår son i famnen och spelade piano och så hittade jag en psalm:

”Du vänder ditt ansikte till mig och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen. Det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.” Sv ps. 763

Sanningen om oss är just detta! Vi är allt igenom älskade av vår himmelske förälder, Gud. I hans leende blick finns vi till. Inte för att vi gör något, utan för att han älskar oss! Mycket mer än jag älskar vår son! (Även om det är svårt att tro att någon kan älska mer än så :-))

Sanningen om dig: Älskad, förlåten och värdefull genom allt!

Yoga eller inte

När man talar om trollen sitter de och fiskar i veckans annonsblad (med tanke på gårdagens inlägg om yoga och annan gammal nyandlighet).
20120329-154917.jpg

Yoga och annat trams – snart är det påsk

Yoga och samhället

Överallt smyger de sig in: streck-yoga, streck som i yoga följt av ett bindestreck; gravid-yoga, pensionärs-yoga, paus-yoga, lätt-yoga, yoga för dagisbarn eller skolbarn m.m. Det är alltid bara fina rörelser, inget andligt (precis som om en genomsnittlig svensk under de senaste decennierna har tränat upp sitt kunnande inom den andliga sfären så att den kan bedöma andlighet) utan bara mjuka fina rörelser.

Inte bara trångsynta kristna som jag själv känner olust inför detta, utan även andra. En på många sätt underhållande och tankeväckande essä om yoga och dylikt och lite annat var härförleden införd i husorganet: ”Nyandligheten har blivit kvinnokampens asätare”.

Snart är det påsk

Jag tror dock inte att skribenten skulle dela alla mina tankar om andlighet och dylikt, men jag vet ju inte jag har inte frågat. Själv brukar jag nämligen alltid varna för allt som är andligt och ofarligt och be den som grejar med det att fundera på vad för löften och utfästelser den andlighet gör/gjort som man är i kontakt med. Sällan vet någon så mycket om detta och framförallt så verkar det inte finnas så många som vi vet så mycket om och som vi har så stabil grund för att lita på som den klassiske, korsfäste Guden: Jesus Kristus, min och världens frälsare.

Kanske lite tråkigt för någon som söker meningen med livet, att svaret kan finnas om du söker i din närmaste kyrka, det behövs ingen jorden-runtresa eller knepiga meditationsformer, bara en enkel bön om att Jesus ska komma in i mitt liv och då förlåta mig synden som han dött för på korset. Men så enkelt och befriande!

Snart är det påsk, i helgen firar vi att påskveckan börjar genom att minnas hur Jesus red in i Jerusalem, precis som profeterna förutsagt, för att dö i enlighet med skrifterna och sedan uppstå. Är det någon som vi ber för eller tänker på, kanske ska vi bjuda med denne till ett kyrkbesök under den största helgen på året?

Plasen för de flesta kyrkbesök i påsk, Tärna kyrka

En utmaning i fastan, ny predikan

Ibland behöver vi utmaningar av olika slag, men att säga det känns inte alltid lätt. Det är lätt att börja darra på manschetten och bli osäker, för jag själv klarar ju inte att leva som jag vill eller som jag tror Gud vill, men Gud vet det och älskar och räddar ändå. Ungefär så är balansgången i min predikan från midfastosöndagen.

Ambulansen i Åsele

Häromdagen gick jag förbi två av Lyckseles ambulanser och mina tankar gick då till Åsele och den bortrationaliserade ambulansen där, även till Dorotea och deras oro för försämringar av vården.

Att vara politiker eller landstingsdirektör är givetvis inget lätt uppdrag, kanske är det i stort sett bara otacksamt eftersom man måste göra det som är bäst för alla och ändå blir många missnöjda, missnöjet kan dock drabba fel personer än de som fattar besluten. Man blir utsatt för den bild media vill visa upp och de reaktioner människor har som kanske inte alltid ser till samma helhet som en politiker måste göra.

Ändå vill jag lyfta frågan om ambulansen i Åsele ännu en gång, trots att redan tidningar, radio och TV har tagit upp den.

Olika personer anställda i Svenska kyrkan i södra Lappland, främst präster och diakoner, har protesterat mot nedläggningen i en debattartikel och många andra har försökt att på olika sätt stödja Åsele i kampen för ambulansen.

Det som slår mig är hur svårt det verkar vara för ansvariga politiker och tjänstemän att säga att det är en besparing och att det antagligen blir en försämring. Sedan kan ju vederbörande lägga till något om att det inte är vad någon önskar, kanske rent av lägga till att om någon nu har en god idé så är man välkommen att framföra den.

Som det blir nu framstår de höga företrädarna som onödigt distanserade och känslokalla, rent av blinda. Kanske är det inte korrekt räknat heller med tanke på vilka delar av landstingets resurser som nu oftare än förut måste aktiveras när ambulansen inte utför samma uppgifter som förut?

Så här kommer, helt oombett mitt förslag: Om det nu nödvändigtvis ska prövas med en akutbil, varför inte pröva den i Umeå? Där kanske man har möjligheten att skicka lite olika typer av hjälpfordon till olika typer av olyckor, men i Åsele och annorstädes finns inte möjligheten att välja på samma sätt.

20120312-171609.jpg

Kanske finns det ändå hopp? Här får vår tro på en Gud som gör under hjälpa till att lyfta oss och vi får be om ett ingripande?

Mer påtryckningar med ockupation av sjukstugan i Åsele.

Samarbetstankar

Samarbete

Hertiginna av Östergötland, en utmaning i fastan

Så har det skett; ett barn är oss fött, en dotter är oss given, herraväldet är lagt på hennes axlar, fast bara symboliskt förstås. En tronarvinge har fötts, välkommen till världen Estelle Bernadotte, hertiginna av Östergötland!

Hon är i ett stort sällskap, cirka fem barn på två sekunder hävdar DN att det föds, men alla har förstås inte förlossningsläkare och barnmorska och allt världens kunnande på sin sida vid födseln (en del barn har allt kunnande emot sig så att de dör innan födseln (för en del framstår detta obegripligt nog som något positivt, för andra mer självklart som något negativt (ytterligare ett exempel))). Alla har inte heller en ljusnande framtid att vänta när de väl fötts, utan har det snarare ganska svårt att klara sig mot svält och krig och våld, tyvärr.

Så här i fastetid får vi utmana oss själva att avstå ifrån det som tar kraft ifrån oss, det som vi lägger energi och pengar och tid på och istället satsa på våra medmänniskor, nära eller långt borta. Inte för att Jesus enbart räddar den som kan tjäna mer, utan för att han kallar oss att be om kraft att tjäna våra medmänniskor, under fastan och hela tiden, som askonsdagens episteltext ifrån Jakobsbrevet säger:

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, 16vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (Jakobsbrevet 2:14-17)

Nydöpta underverk i Olaus Petri församling i Örebro

Fet tisdag och fet vy

Glad påsk! kan man kanske säga denna karnevaldag?! Eller att nu börjar förberedelserna för att minnas och för att fira det viktigaste som någonsin hänt, både i världshistorien och i ditt och mitt liv: Att Jesus dött och uppstått för att vi skulle kunna vinna evigt liv, syndernas förlåtelse och för att döden, synden och ondskan skulle förlora sin makt över oss.

Under fastan kan vi avstå lite olika saker och företeelser för att kunna fokusera på andra och på vår relation med Gud, men förhoppningsvis blir det en god blandning av säck och aska och av att tillsammans med vår himmelske Faders och den glädje och kraft han ger genom Anden förbereda oss och begrunda det stora i att Gud blev människa för att dela våra villkor och för att ge oss möjlighet att leva i gemenskap med honom!

Delar en vy från Tärnaby som kan få påminna oss om något av den storslagenhet och godhet som Fadern är och vill ge oss!

Fet vy skapad av vår fett goda Far!

Till sist ett par ord ifrån Jesaja:

Detta är den fasta jag vill se:… (Jesaja 58:6 ff)

 

Upp till kamp!

De små behöver ibland påminna de stora om att de finns och att de är viktiga. Ibland är jag stor, ibland är jag liten, men alltid är jag (och du och alla andra) viktiga!

Som en påminnelse om detta så rekommenderas här att ta del av en stillsam, en kanske framgångsrik protestaktion i Dorotea.

http://svt.se/embededflash/2695823/play.swf

http://svt.se/embededflash/2694708/play.swf

http://svt.se/embededflash/2696204/play.swf

Allt gott och välsignelser i natten!