Vad är sanningen om dig?

Vem är jag? Jag tror att det är en av de frågor som följer de flesta av oss genom livet. Till och med Jesus ställde frågan en gång  (Mark.8:29)

När jag var tonåring svämmade tjejtidningar som Veckor Revyn över av test. ”Vilken kärlekstyp är du?” eller ”Vilken träningstyp är du?”. Som vuxen, nu mera förälder, är det kanske på andra sätt som frågan finns med. Kanske försöker vi istället hitta oss själva i den mat vi äter (eller inte äter), i de kläder som vi köper, eller de attribut som våra barn får på sig, eller i hur väluppfostrade våra telningar är. Vem vill jag vara? Och vem ser andra mig som?

Vi definieras väldigt ofta av andra och oss själva efter vad vi presterar, vad vi köper, säger, tycker, gör o.s.v.

Jag var på ett möte i fredags där prästen och debattören Ewa Lindqvist Hotz tog upp just detta. Och mitt i allt så uttryckte hon det så klockrent. Hon sade: ”Och jag känner att: Nej, det är inte sanningen om mig!”

Nej, det är INTE sanningen om mig! Sanningen om mig är inte vad jag köper, inte hur duktig jag är, inte hur välartad min son är, inte vilka åsikter jag har, inget av det jag lyckas prestera. Det är inte sanningen om mig, och det är inte sanningen om dig!

I somras när vår son var nyfödd och mest var ett litet skrutt som bara kunde skrika, äta, bajsa och sova, då blev det väldigt tydligt för mig vad sanningen om oss är. Jag satt med vår son i famnen och spelade piano och så hittade jag en psalm:

”Du vänder ditt ansikte till mig och ler mot ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen. Det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.” Sv ps. 763

Sanningen om oss är just detta! Vi är allt igenom älskade av vår himmelske förälder, Gud. I hans leende blick finns vi till. Inte för att vi gör något, utan för att han älskar oss! Mycket mer än jag älskar vår son! (Även om det är svårt att tro att någon kan älska mer än så :-))

Sanningen om dig: Älskad, förlåten och värdefull genom allt!

Yoga och annat trams – snart är det påsk

Yoga och samhället

Överallt smyger de sig in: streck-yoga, streck som i yoga följt av ett bindestreck; gravid-yoga, pensionärs-yoga, paus-yoga, lätt-yoga, yoga för dagisbarn eller skolbarn m.m. Det är alltid bara fina rörelser, inget andligt (precis som om en genomsnittlig svensk under de senaste decennierna har tränat upp sitt kunnande inom den andliga sfären så att den kan bedöma andlighet) utan bara mjuka fina rörelser.

Inte bara trångsynta kristna som jag själv känner olust inför detta, utan även andra. En på många sätt underhållande och tankeväckande essä om yoga och dylikt och lite annat var härförleden införd i husorganet: ”Nyandligheten har blivit kvinnokampens asätare”.

Snart är det påsk

Jag tror dock inte att skribenten skulle dela alla mina tankar om andlighet och dylikt, men jag vet ju inte jag har inte frågat. Själv brukar jag nämligen alltid varna för allt som är andligt och ofarligt och be den som grejar med det att fundera på vad för löften och utfästelser den andlighet gör/gjort som man är i kontakt med. Sällan vet någon så mycket om detta och framförallt så verkar det inte finnas så många som vi vet så mycket om och som vi har så stabil grund för att lita på som den klassiske, korsfäste Guden: Jesus Kristus, min och världens frälsare.

Kanske lite tråkigt för någon som söker meningen med livet, att svaret kan finnas om du söker i din närmaste kyrka, det behövs ingen jorden-runtresa eller knepiga meditationsformer, bara en enkel bön om att Jesus ska komma in i mitt liv och då förlåta mig synden som han dött för på korset. Men så enkelt och befriande!

Snart är det påsk, i helgen firar vi att påskveckan börjar genom att minnas hur Jesus red in i Jerusalem, precis som profeterna förutsagt, för att dö i enlighet med skrifterna och sedan uppstå. Är det någon som vi ber för eller tänker på, kanske ska vi bjuda med denne till ett kyrkbesök under den största helgen på året?

Plasen för de flesta kyrkbesök i påsk, Tärna kyrka

En utmaning i fastan, ny predikan

Ibland behöver vi utmaningar av olika slag, men att säga det känns inte alltid lätt. Det är lätt att börja darra på manschetten och bli osäker, för jag själv klarar ju inte att leva som jag vill eller som jag tror Gud vill, men Gud vet det och älskar och räddar ändå. Ungefär så är balansgången i min predikan från midfastosöndagen.

Hertiginna av Östergötland, en utmaning i fastan

Så har det skett; ett barn är oss fött, en dotter är oss given, herraväldet är lagt på hennes axlar, fast bara symboliskt förstås. En tronarvinge har fötts, välkommen till världen Estelle Bernadotte, hertiginna av Östergötland!

Hon är i ett stort sällskap, cirka fem barn på två sekunder hävdar DN att det föds, men alla har förstås inte förlossningsläkare och barnmorska och allt världens kunnande på sin sida vid födseln (en del barn har allt kunnande emot sig så att de dör innan födseln (för en del framstår detta obegripligt nog som något positivt, för andra mer självklart som något negativt (ytterligare ett exempel))). Alla har inte heller en ljusnande framtid att vänta när de väl fötts, utan har det snarare ganska svårt att klara sig mot svält och krig och våld, tyvärr.

Så här i fastetid får vi utmana oss själva att avstå ifrån det som tar kraft ifrån oss, det som vi lägger energi och pengar och tid på och istället satsa på våra medmänniskor, nära eller långt borta. Inte för att Jesus enbart räddar den som kan tjäna mer, utan för att han kallar oss att be om kraft att tjäna våra medmänniskor, under fastan och hela tiden, som askonsdagens episteltext ifrån Jakobsbrevet säger:

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, 16vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (Jakobsbrevet 2:14-17)

Nydöpta underverk i Olaus Petri församling i Örebro

Fet tisdag och fet vy

Glad påsk! kan man kanske säga denna karnevaldag?! Eller att nu börjar förberedelserna för att minnas och för att fira det viktigaste som någonsin hänt, både i världshistorien och i ditt och mitt liv: Att Jesus dött och uppstått för att vi skulle kunna vinna evigt liv, syndernas förlåtelse och för att döden, synden och ondskan skulle förlora sin makt över oss.

Under fastan kan vi avstå lite olika saker och företeelser för att kunna fokusera på andra och på vår relation med Gud, men förhoppningsvis blir det en god blandning av säck och aska och av att tillsammans med vår himmelske Faders och den glädje och kraft han ger genom Anden förbereda oss och begrunda det stora i att Gud blev människa för att dela våra villkor och för att ge oss möjlighet att leva i gemenskap med honom!

Delar en vy från Tärnaby som kan få påminna oss om något av den storslagenhet och godhet som Fadern är och vill ge oss!

Fet vy skapad av vår fett goda Far!

Till sist ett par ord ifrån Jesaja:

Detta är den fasta jag vill se:… (Jesaja 58:6 ff)

 

Hopp

Hopp, ett ack så viktigt ord, ett ack så viktigt fundament för ett gott liv.

Hopp, en räddningsplanka för oss när livet är mörkt.

Hopp, svårfångat när livet går sönder.

Hopp, underbart och upplyftande när vi får tag i det.

Hopp, inte enkelt att skapa för oss.

Hopp, vad Gud vill ge oss: Hopp om att vara med nu och alltid, hopp om att han har all makt i himlen och på jorden, hopp om att han en dag ska komma tillbaka för att hämta de sina och för att föra rätt och rättfärdighet till seger, hopp om att döden, hatet, ondskan och synden en dag ska förintas.

Dagens tema är ”Jesus är vårt hopp”, ett hopp som kommer av vår tro:

Vi vill inte att ni är utan kunskap, bröder, om de som somnat in, för att ni inte ska få sorg såsom resten, som inte har hopp. För om vi tror att Jesus dött och uppstått, på samma sätt ska Gud bringa tillbaka de som somnat in i Jesus. (1 Thessalonikerbrevet 4:13-14)

Förra söndagens tema: ”Jesus skapar tro” sätter vår tro och vårt hopp in i Guds sammanhang, Jesus skapar tro och vi får ta emot den och vara försäkrade om vår tro i dopet och i Jesu historiska död på korset och hans uppståndelse.

Åsa Molin skriver förtjänstfullt om hopp och tro i sin bok

På mitt nattduksbord ligger en bok med undertiteln: ”en bok om hopp”, det är Åsa Molins bok: ”Och hjärtat vänder sig om – en bok om hopp”, en uppmuntrande bok som just målar hoppet för oss som lever med Jesus, en uppmuntrande bok för den som ännu har detta underbara kvar att upptäcka.

Som avslutning en länk till bibelstudie med Åsa Molin från Torpkonferensen 2011.

 

Kristen höger och andra politiska funderingar

Vi i den kristna högern..nej så säger väl ingen? Vilka är de? Är de onda, som Stefan Swärd menar att ledande kristdemokrater tycker? Kan inte undgå att fundera om inte Swärd har en poäng. Det tycks som om kd är rädda för den del av samhället som en gång skapade partiet och gav det sin prägel av värnande av goda värden, (läs mer i kd:s egen beskrivning, en rätt så initierad wikipediaartikel och Birger Schlaugs tankar (zic!). Jag tror faktiskt att en röst som kd:s behövs, bara kd själva tror på det. Att som nu vara allmänt ignenting kan ju inte vara roligt och inte är det någon större poäng att rösta bort min röst på inget? Nå, det är långt kvar till nästa val så det hinner nog ordna upp sig!

Kd:s nya politik? Korset i papperskorgen och innehållslös politik likt tömda kassar?

Så över till andra sidan, alltså inte i religiöst hänseende (där det skulle syfta på himlen), till den senast avgångne partiledaren, Håkan Juholt. Det känns på många sätt lite konstigt och kanske lite taffligt att ett så stort parti har svårt att hitta sig själv och när de hittat någon man tror kan berätta vem man är och ska vara då är inte han som han ska vara. Vem styr egentligen, undrar jag? Och vart är vi på väg, eller vart är s på väg?

Inte lika lätt att få svar på som när Kristian och Fredrik leder den lättsamma fredagsunderhållningen ”På spåret”, men lösningen är väl ganska lik: Vet man inte vart vi är på väg, så kan man vänta på upplösningen, men för kd och s är det inte lika enkelt, lösningen måste man nog jobba på.

Välsignelser över alla politiker i vårt land!

 

Motvind i Guds rike

På en del av mina vänners Facebook-sidor har en smärre storm börjat vina kring ett kort inslag ifrån Tvärsnytt där en nyvigd präst intervjuas. För den som inte känner något mellan: ”Hoppas han är felciterad/missförstodd!” till ”Katastrof, var är världen, kyrkan och prästerskapet på väg?” och får en viss oro och modlöshet inför kyrkans (och främst kanske Svenska kyrkans) framtid kan kanske oron och modlösheten komma ifrån den senaste tidens tankar om dopet (läs gärna(?) den gångna torsdagens Kyrkans Tidning (antingen på papper eller som prenumerant för att kunna följa alla konstiga tankar om dopet))?

Man kan lätt känna att det måste vara en minoritet som till nöds har en någorlunda klassisk kristen tro och ger uttryck för den i Svenska kyrkan, men jag undrar hur det står till? Kanske är det precis som på Hedenius dagar, inte alla kanske tyckte som han, men han hade Tingsten på Dagens Nyheter och sålunda en stark och välljudande megafon för att torgföra sina åsikter. Kanske är det så nu också? Svenska kyrkan på riksplanet har större tillgång på goda kommunikationsvägar än många andra i organisationen, men kanske tyvärr inte alltid en teologi i linje med Kyrkoordningens portalparagraf? Likaså är det en god hjälp för att föra fram sina åsikter och tankar om man kan medverka i Kyrkans tidning på något sätt.

Men kanske är det bara så att resten av Svenska kyrkan inte hörs, och så fjärmar sig en del (dock inflytelserik) ifrån resten.

Så för att runda av och för att kanske ge lite hopp och styrka kommer här några strofer ifrån morgondagens morgonbön samt konfirmandandakt, psalm 69 ”Glad jag städse vill bekänna”

Glad jag städse vill bekänna. Jag är döpt i Jesu namn. Ingen tillflykt är som denna: öppen står min Faders famn. Ringa jordens skatter väga mot det ena, att få äga, klädd i dopets helga skrud, nåd och barnaskap hos Gud.

I himlen kommer vi nog alla bli överraskade över att se oss själva i Guds ljus samt att se våra fiender, teologiska motståndare och kanske religionsfientliga som på grund av Jesu blod och Guds nåd fått del i samma arv som vi. Men som lärare har vi ett ansvar för att inte veta av något annat än Jesus korsfäst, som Paulus säger.

Gott nytt år alla hedningar!

Kanske finns det någon enskild bloggläsare som inte omfattas av denna helgs julfirande, men nog inte jättemånga. I västkyrkan firas nu att också hedningarna (alltså alla icke-judiska folk) också fick del av det fantastiska att Gud blev människa i Jesus, för att rädda oss ifrån synden, döden och ondskan! Stjärntydarna och oxen finns i krubban för att påminna oss om detta.

Oxfri krubba, men en smak av Guds godhet har nog mina konfirmander åstadkommit ändå!

Stjärnan är ett kapitel i sig. Åtminstone två olika konstellationer av planeter och stjärntecken finns noterade under spannet 7-3 f. Kr och en uppblossande stjärna, dessutom finns noteringar om att andra babylonska stjärntydare besökt Rom 66 e. Kr (om jag inte missminner mig på årtalet) i ett liknande ärende. Stjärnan och stjärntydarna är inte lika väldokumenterade som mörkret som föll över jorden när Jesus hängde på korset, men det finns goda kandidater noterade i historia utanför Bibeln för att styrka Matteusevangeliets berättelse. Sådan gillar jag!

Just idag är det dock första söndagen efter trettondagen och vi firar Jesu dop, själva starten av hans offentliga liv. En predikan ifrån förr på temat finns här, texten som är utgångspunkt är den gammaltestamentliga (Jesaja 42:1-7).

HBT och tro

Har varit på kurs med just namnet: HBT och tro och jag tyckte om den!

Vad var det då som var så bra? Innehöll den bibliskt korrekta tankar om homosexualitet? Nej, inget ifrån Bibeln diskuterades

Var den då ett möte mellan människor av olika uppfattning i frågan om HBTQ och tro? Nej, det var i stort sett ensidigt, ett propagandamöte i det lilla för redan övertygade.

Så vad var det som var så upplyftande? Jo, att det inte bara var ett ställningskrig mellan åsikter utan att den handlade om något viktigt: Människor som tror på Gud. I det här fallet HBTQ-personer som tror på Gud, som vill leva i en relation med Jesus. Det är något att dels glädjas åt, dels något att uppmuntra och stödja! Det blev liksom ett inifrån perspektiv på många sätt.

Sedan är det ju störande att Bibeln inte ens får vara med i samtalet, att inte Guds särskilda uppenbarelse ens får vara med och problematisera, men jag tycker ändå att detta var något gott. För att vara en konferens av detta slag så var tonen mer lik de givande samtal jag haft med mina vänner som har en annan sexuell läggning än jag, inte ens Elisabeth Ohlson Wallin trampade över mer än en endaste gång (då hon sa att även motståndare till Ecce Homo tyckte om korsfästelsescenen: ”Kanske var det för att bögen var död?”) och en kvinna till som menade att de som var på konferensen var de som förespråkade bibelns kärleksbudskap och de med andra åsikter stod inte  för kärleken. Detta var långt mindre än vad jag förväntade mig av övertramp ifrån kärlekens budbärare, och det gjorde mig glad! Vi hade trevligt och möttes gott i samtal vid mat och fika och i konferensföredragen!

Om jag tycker kärlek är så här, då är den det! Om jag tycker Gud är så här, då är h*n det! Det är sant, för jag har själv sagt det! Så det så!