Livet Gud och allting

Vi firade i helgen första advent och det nya kyrkoåret med nyårsfika i lördags. En mycket trevlig tillställning.

Kanske var den dock i senaste laget för kvällens yngsta gäst, 3 år. Efter ett tag bytte hon om till pyjamas och förberedde sig för att varva ned. Som vi alla vet så är ingen sovstund fulländad utan en snuttefilt, själv har jag något som jag kallar ”papegoj-handduk” (eftersom den stänger ute ljud och ljus). Denna lilla dam hade den, tror jag i alla fall, praktiska vanan att inte vara bunden till en särskild snuttefilt utan det gick bra med vilken som helst vit diskhandduk. Så vi gick till skåpet och valde ut en lämplig (vi tog den översta).

Det såg väldigt mysigt ut att ligga mellan tidningshögen (under kudden) och mammas knä (ej med på bilden).

När alla gäster hade åkt hem och det var dags att plocka ihop och plocka undan så tittade jag lite extra på snuttefilten, den var märkt BE (efter Anna-Saras mormor) och gjord förhand med mycket omsorg.

Bokstäverna BE fick mig att tänka på begreppet ”böneduk” och så när jag idag hade andakt och läste på det ställe som stod i tur kom jag så småningom fram till Apostlagärningarnas nittonde kapitel:

Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer, så att man till och med tog dukar och plagg som varit i beröring med hans hud och lade på de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut. (Apostlagärningarna 19:11-12)

Gud har lite olika roliga sätt att svara på bön på. Så här i adventstid så blir vi påminda om att Gud verkligen besöker sitt folk, att Gud verkligen älskar alla människor, att Gud vill rädda oss alla och ha gemenskap med oss alla. Extra roligt då tycker jag att genom adventsfikat bli påmind om Guds hörande och svarande på våra böner, extra roligt att bli det genom en av de största i himmelriket (Markusevangeliet 9:33-37; 10:13-16).

Olika exempel på svenska efterföljare av bönedukskonceptet i lite mer organiserad form: Förbönsverige, Apg. 29

Filed under: inför veckan, kristen tro, vänner | Tagged: inför veckan, kristen tro, personligt | Leave a comment »

I helgen har vi tränat på vårt kanothandlag, tillsammans med Tommy och Helena, i trakterna av Bodbysund. En härlig tur i mestadels medströmmande vatten. Dock var inte handlaget det mest upptränade som man kan tänka sig och färden blev vinglig och slalomaktig, ja stundtals blev det som för kråkan i sången (om prästens lilla kråka) ”än slank vi dit och än slankt vi dit”, dock ingen tur ned i diket!

Herrens dag (söndagen) tillbringades ute i Guds skapelse och på vattnet (se ovan), detta gjorde att vi inte kom in för gudstjänst under söndagen utan åkte på tältmöte i Bureå på lördagkvällen. Två saker tar jag med mig ifrån denna afton:

1. Mötena var ekumeniska sedan nitton åt tillbaka. Genom att sträva efter att vara ett och att tillsammans vara Kristi kropp, alla kyrkor och samfund, så är jag övertygad om att vi gör något efter Guds vilja.

2. Predikanten talade om att vara en kristen, det är en skillnad som gör skillnad. Det är inte samma som att vandra genom livet utan vår Herre. I vårt kristna liv är det också viktigt att vara öppen för Gud, att vara en kanal som Gud kan handla igenom i världen. Det är dock viktigt att inte bygga för kanalens utlopp så att det blir en damm av unket, stillastående vatten. Vattnet från Gud är levande vatten och utan slut och ände, vi fylls ständigt på och vi ska då ständigt släppa ut Guds liv i världen, till våra medmänniskor.

Filed under: inför veckan, kristen tro, vänner | Tagged: inför veckan, kristen tro, personligt | Leave a comment »