• Mest lästa inlägg

  • Senaste kommentarer

    Adventstid återigen!… om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för AnnikawollschlagerAnnikawollschlager om Uppdaterad länk i ”Svens…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Mikael AspelinMikael Aspelin om Utmattningssyndrom – Eft…
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Äntligen!

För en ganska lång tid sedan visade Isak en utställning om kors, den var då tillgänglig bara på Facebook tror jag. Nu har den äntligen släppts lite mer fritt, tänk också på hur snygg och djup den skulle kunna vara ute i fria luften?

Isak du är en toppenkille, -fotograf och -skribent! Varsågoda och njuta, utmanas och glädjas.

Julens glädje, nyårets glädje och Guds godhet

Idag är det dagen före nyårsafton. Vi har varit på utflykt till Vojakkala och Anna-Saras farmor och farfar. Ett besök på IKEA hanns också med, några satsade på soffor, andra i sällskapet satsade enbart på restaurangen. Gott tyckte jag!

Nu är det i kyrkans värld juletid, den festtid som följer efter adventstidens förberedelse- och fastetid. Inför det nya året vill jag så dela med mig av två strofer ur två sångtexter som spelats mycket på radio och TV och i vår Spotify, men som nu helt kommer att konkureras ut av andra mer eller mindre musikaliska yttringar.

Den första är ifrån ”En stjärna lyser så klart” som väldigt vackert och talande fångar det stora som vi firar under jul: att Gud blir människa, en av oss.

Kärleken världen behöver,
vet vi att barnet bär
Vår långa vandring är över,
stjärnan har stannat här

Himmelen ligger och slumrar
på jordens gula halm

Tänk om vi helt kunde förstå att här är vår frihet och vårt hem, här är platsen, här är omständigheterna som låter oss vara helt oss själva, här kan vi vara ”vi”, här får jag vara ”jag”.

Den andra strofen är ifrån en av de äldre sångerna, en som brukar ses som svårsjungen, men också svårslagen i skönhet när den sjungs av en god sångare: ”O, helga natt

Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor,
vår jord är fri, himlen öppen nu är.

Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän skall bli dig så kär.

Kort och konsist vad evangeliet är och vad det ger för konsekvenser: Vi får leva med Gud och då ges oss möjligheten att se på våra medmänniskor med Guds ögon, slaven ser du inte, endast din broder i henom. Likaså är ovänen en tills nu okänd vän. Detta är ett mirakel när det sker, fullt i klass med Guds mer spektakulära ingrepp i vår värld (OBS!!! Länken är endast för modiga tror jag).

Om man vill fundera mer på detta med om man kan falla ned, såsom inför en härskare, och i detsamma hälsa sin egen frihet så kan man fundera tillsammans på denna blogg (minns att hålla en god ton i samtalet). Jag fann tankarna spännande!

God fortsättning och gott nytt år!

Andra advent – ”Guds rike är nära”

Så är helgen här, en helg full av arbete. Dock trevligt sådant. Jag har haft förmånen att träffa en hel mängd yngre och äldre barn som visat sig från sin allra bästa sida och verkligen charmat mig. Jag har träffat dessa barn i samband med dop och i den svenskkyrkliga dopordningen så läser man ifrån Markusevangeliet:

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. (Markusevangeliet 10:13-16)

Detta handlar ju inte om dop, men väl om Guds rike (temat för den helg som vi nu är inne i). Inte för att jag vet exakt hur Jesus tänkte sig detta med barnen och Guds rike, jag tror till exempel inte att det handlar om ålder (då skulle det vara ganska kört för många av oss som blivit kristna efter det att vår barndom tagit slut), men kanske handlar det om förhållningssätt har det slagit mig i mitt umgänge med alla dessa härliga, roligt, spontana, nyfikna, okonstlade barn?

Om något av dem läser detta, eller kanske ännu troligare någon av era föräldrar, så ska ni veta att jag vill säga: Tack för predikan och textutläggningen!

Vad en handduk kan vara bra!

Vi firade i helgen första advent och det nya kyrkoåret med nyårsfika i lördags. En mycket trevlig tillställning.

Kanske var den dock i senaste laget för kvällens yngsta gäst, 3 år. Efter ett tag bytte hon om till pyjamas och förberedde sig för att varva ned. Som vi alla vet så är ingen sovstund fulländad utan en snuttefilt, själv har jag något som jag kallar ”papegoj-handduk” (eftersom den stänger ute ljud och ljus). Denna lilla dam hade den, tror jag i alla fall, praktiska vanan att inte vara bunden till en särskild snuttefilt utan det gick bra med vilken som helst vit diskhandduk. Så vi gick till skåpet och valde ut en lämplig (vi tog den översta).

Det såg väldigt mysigt ut att ligga mellan tidningshögen (under kudden) och mammas knä (ej med på bilden).

När alla gäster hade åkt hem och det var dags att plocka ihop och plocka undan så tittade jag lite extra på snuttefilten, den var märkt BE (efter Anna-Saras mormor) och gjord förhand med mycket omsorg.

Bokstäverna BE fick mig att tänka på begreppet ”böneduk” och så när jag idag hade andakt och läste på det ställe som stod i tur kom jag så småningom fram till Apostlagärningarnas nittonde kapitel:

Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer, så att man till och med tog dukar och plagg som varit i beröring med hans hud och lade på de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut. (Apostlagärningarna 19:11-12)

Gud har lite olika roliga sätt att svara på bön på. Så här i adventstid så blir vi påminda om att Gud verkligen besöker sitt folk, att Gud verkligen älskar alla människor, att Gud vill rädda oss alla och ha gemenskap med oss alla. Extra roligt då tycker jag att genom adventsfikat bli påmind om Guds hörande och svarande på våra böner, extra roligt att bli det genom en av de största i himmelriket (Markusevangeliet 9:33-37; 10:13-16).

Olika exempel på svenska efterföljare av bönedukskonceptet i lite mer organiserad form: Förbönsverige, Apg. 29

Ännu mer Domsöndag

På domsöndagen firade jag gudstjänst tillsammans med många andra i Sankt Olovs kyrka. Jag var både predikant och celebrant, vilket var roligt. Men det är en tuff text (Matteusevangeliet 25:31-46) och tuffa utmaningar som Jesus levererar, resultatet av min balansering mellan lag och evangelium kan läsas här: Domsöndagspredikan

 

En dag i kyrkomötets och kärlekens tecken

Igår gick jag in på ett konditori, en händelse som inträffar allt emellanåt, denna gång fick jag frågan: ”Är du präst?”. Eftersom jag var iförd prästkrage så var inte det jakande svaret någon högoddsare, men vi kommunicerar ju ofta så (med dylika varianter av retoriska frågor). Expediten sade att hon hade hört på radion att från första november kan homosexuella gifta sig i kyrkan.

Hon sade så, ”homosexuella”, men jag antar att hon menade människor som har en sexuell läggning där man attraheras av personer av samma kön som en själv, för det är väl just människor vi pratar om? Ibland i debatten kan jag undra om våra medmänniskor ses som just människor eller om dessa människor är reducerade till enbart en politisk stridsfråga som gör att vi kan berätta för de som inte tycker som vi hur dumma de är.

Sedan frågade hon vad jag tyckte, om jag var för eller emot, eller inte tyckte något eller inte ville säga. Jag tror inte att en exegetisk utläggning var det lämpligaste utan påpekade istället det lite lustiga att vara en del av statsförvaltningen och myndighetsutövningen, som vigselförrättare, nu när kyrkan är skiljd från staten. Både hon och ytterliggare en kund höll med.

När jag så tog upp min mobiltelefon hade jag ett meddelande från en vän som hört ”något om vigsel” och undrade om präster nu var tvungna att viga.

Redan innan konditoribesöket hade jag två gånger samtalat om vad för beslut som skulle fattas idag och vad vi tänkte om det och vad Jesus skulle tyckt och en massa aspekter. När jag så kom åter till Sankt Olovsgården kom jag i samspråk med en ämbetskollega och vi började fundera på när och hur vi ska samtala om vad som sker nu, den första november är ju ganska snart.

Vart vill jag nu komma med allt detta?

Jo, att det är nu det börjar. Samtalen med varandra, och andra. Det är nu vi ska leva med allt som har sagts, allt tyckande som har offentliggjorts, och allt tyckande som inte har offentliggjorts utan som vi kommer att upptäcka i olika sammanhang.

Personligen tycker jag att det är ett märkligt beslut och det är beslutat på ett märkligt sätt och på märkliga grunder. Jag tycker inte att det är mycket i allt detta som tyder på att det är en kyrka som har fattat beslutet (倪阔乐 (en för mig okänd Niklas, dock svenskskrivande) ger en icke-teologiskadad, från ateistisk horisont, utläggning av detta samt också en intressant kommentar om kyrkomötets beslut). Många aspekter som skulle kunna vara relevanta i andra sammanhang har fått gå före den stora frågan, hur relaterar Gud till allt detta: W.D.J.S?

Men oavsett vad jag tycker så är inte Kristi kyrka en gemenskap kring knäppa beslut, och inte kring visa beslut heller för den delen, utan Kristi kyrka (sorgligt splittrad i olika samfund här på jorden) är en gemenskap kring Jesus (till och med en gemenskap i Jesus) och det ger oss klara riktlinjer för det sp nu kommer. Vi får be vår Herre om hjälp att gå i hans fotspår i våra relationer:

Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. (Johannesevangeliet 15:17)

Det är inte bara viktigt för de inbördes relationerna i kyrkan, utan också för missionen:

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Johannesevangeliet 13:34-35)

Verkligheten

Dagens evangelietext är ett trevligt stycke där många rika kommer till sin trygga medelklasskyrka och lägger lite lagom mycket pengar i kollekten, så där inuti handen så att det inte syns (men självklart kan det ju inte vara några mynt eftersom det mycket tydligt inte skramlar då pengarna läggs i kollekthåven/-korgen). Läs gärna vidare själv i Markusevangeliet (kapitel 12, verserna 41-44).

Sedan kommenterar Jesus allas våra ansträngningar när en fattig kyrkomedlem ifrån Mellanöstern lägger ned ”två små kopparmynt, några ören” (vi som till och med lever i ett land där örena är hotade som betalningsmedel).

Det jobbiga med denna bibelpassage är dels att den är på riktigt, det är ingen liknelse, och att det sker om och om igen i vår värld. Fattiga människor (ekonomiskt sätt) offrar liv, tid, energi, jag sitt allt för att andra ska kunna få den frihet som Jesus ger, medan jag ofta nöjer mig med att få in ett ord här och där om att jag tror på Gud när jag träffar människor.

Gud använder dock även mig, fantastiskt! Men nog blir jag ofta utmanad och inspirerad av andras tro, särskilt från våra bröder och systrar från andra platser på vår jord.

Budbärarens chefredaktör, Erika Cyrillus, har en utmanande och tänkvärd och hoppfull inledning i Världen idags helgdel över den ovan citerade markustexten.

God helg och en välsignad vecka önskas alla!

Alpha

Är just hemkommen ifrån denna termins Alphakurs. Dagens ämne var ”Varför måste Jesus dö?” Har du aldrig gått Alpha? Har du aldrig varit med om Ungdoms-Alpha så gör vad du kan för att vara med om det och medan du väntar på din möjlighet, be järnet för dessa ungdomar som idag berikat mig så mycket och återigen gjort så att jag måste släppa extravaganserna i tron och komma åter till grunden, tillbaka till Jesus.

Se gärna dessa videor på Alpha logo_liten-kanalen på Youtube:

Om Gud finns, vad skulle du fråga då?

Om livets mening

Den helige Mikaels dag och den åttondedagen

Herrens uppståndelsedag

Önskar dig en välsignad Herrens uppståndelsedag, eller med andra ord: Önskar dig en trevlig söndag! Söndagen firas ju på den första dagen i veckan, dagen efter sabbaten (den judiska veckans sista dag), den dag då Jesus uppstod.

Men dagen efter sabbaten gick [kvinnorna] i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna Herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro… (Lukasevangeliet 24:1-4a)

Denna söndag är ärkeängeln Mikaels dag och in i handlingen kliver några av hans kamrater för att berätta för kvinnorna, och sedermera för oss, vad det är som har hänt (ängel betyder just budbärare)

… men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. (Lukasevangeliet 24:4b-6a)

Den åttonde dagen

I helgen har vi varit i Lövånger på inspirationsdagar med bland andra Elisabeth Sandlund (tidningen Dagens chefredaktör), Hakon Långström (fd. domprost i Stockholm och engagerad i Jesusmanifestationen) och Berit Simonsson (inspiratör i Oas-rörelsen).

Talet sju

Mycket bra och gott! En sak, som egentligen var ganska ovidkommande, var detta med den åttonde dagen. Det var Berit som mer eller mindre i en bisats kom in på detta, hon betonade hur mycket betydelse som ligger i ord, siffror och företeelser i Bibeln som vi inte alltid ser och förstår direkt. Talet sju det är Guds tal, det står för fullkomlighet och allt Gud är.

Sju dagar har veckan och den sista dagen var sabbatsdagen, då vi ska vila:

Tänk på att hälla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. (Andra Mosebok 20:8-10)

Okej, varför inte det då? Jo:

Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. (Andra Mosebok 20:11)

Talet sex

Talet sex är människans tal, det är ganska nära Guds tal, men det är inte riktigt. Det är ett ofullkomligt tal. Men inte ofullkomligt som i fullkomligt odugligt, utan bara just inte fullkomligt.

När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter… (Psaltaren 8:4-7)

I lite mindre positiv bemärkelse har vi det i Uppenbarelseboken, the number of the beast, djävulens tal:

Här gäller det att vara vis. Den som har förstånd må räkna ut vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex. (Uppenbarelseboken 13:18)

Antagligen är det helt medvetet som det är dubbeltydigt: ”en människas tal” (som i en bestämd person) eller ”en människas tal” (som i människans, när det handlar om eller betecknar människans/människor/mänskligheten inom talmystiken). Denna bok är ju fylld av referenser till judisk talmystik och världshistoriska händelser.

Den åttonde dagen

Så tillsist, det jag återigen blev så påmind om och som jag tycker är kul/intressant/uppbyggligt att tänka på när jag firar gudstjänst, för ibland kan det kanske kännas som att den är lite torr och tråkig, men den firas som en eskatologisk (dvs. med kopplingar till den sista tiden, då Jesus kommer tillbaka) och frälsningshistorisk (att Jesu död och uppståndelse, genom dopet och tron, tar bort min synd (allt det som hindrar mig från att komma till Gud) och ger mig evigt liv, med början här och sedan fortsättning i himlen en gång) påminnelse: Jesus har dött för vår skull och han har uppstått för att vi ska få liv i överflöd!

Talet åtta står i judisk talmystik för en ny början. Det var en beteckning för den nya dagen, den nya tiden som skulle börja då Messias kom.

Och nu har Messias, Jesus, kommit och den nya tiden, Guds rike, har börjat bryta in i världen!

Tänk att varje söndag, varje vecka, är en ny start, en ny början med öppning mot den nya skapelsen och framtiden med vår Herre i evighet!

Att predika för sig själv – Friheten i Kristus

Att predika för sig själv är något som lärarna på Johannelund och som handledarna under praktikerna uppmuntrat och uppmanat till. Att prata för sig själv gör väl ganska många ganska ofta, och till viss del är det ganska likt att predika för sig själv. På söndagsmorgonen brukar jag faktiskt lite halvmumlande gå igenom predikan, lyssna om jag uppfattar att vår Herre har några förändringar och så återigen gå igenom vad som ska sägas.

Men det är nog inte detta mumlande som lärare och handledare i första hand menade, utan att predika för sig själv innebär att predika så att det är relevant och träffande också för mig som predikant. Vi är ett som församling, vi hör ihop, och vi står inför samme Gud och möter samma Herre när vi firar gudstjänst så alla tar också del av ordet i predikan, även predikanten.

Det är en bra påminnelse och något som också är närvarande då jag förbereder predikningar. Det är inte ovanligt att jag ser saker som jag inte sett förut och förstår Gud än lite mer, jag upplever att det är stort bara att få se honom på ryggen (som Mose, 2 Mosebok 33:18-23), men när vi så möts ansikte mot ansikte då kan det bli nästan mer än jag kan tro.

När jag skriver detta så lyssnar jag på Spotify och en skiva jag aldrig hört talas om ”Songs that changed the church”, vilket var en väldigt bra bakgrund när predikan om vår frihet i Jesus Kristus ska läggas upp. Jag tror att fler än jag anar att jag inte tar i så mycket som jag skulle kunnat, nästan tvekar lite. Ibland blir verkligheten så stor när jag ser den med Guds ögon, men bara en sådan sak som att en berättelse om ett fysiskt befriande från sjukdom är evangelietext när temat är ”Friheten i Kristus” borde nog stämma till eftertanke, os Gud finns mer frihet än jag ofta vågar tro.

Här kommer predikan och en länk till predikosidan.