• Mest lästa inlägg

  • Senaste kommentarer

    Adventstid återigen!… om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för AnnikawollschlagerAnnikawollschlager om Uppdaterad länk i ”Svens…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Mikael AspelinMikael Aspelin om Utmattningssyndrom – Eft…
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Dawkins, Skavlan och Gud – några tankar

Likt många andra såg jag premiären av Skavlan på SVT, ett program som jag hade hoppats skulle få en uppföljning denna vecka (och hoppas får det senare under säsongen). Gäster var bland annat Björn Ulvaeus och den relgionskritiske och debattsugne evolutionstroende biologen Richard Dawkins.

Det jag främst tänkte ta upp här är SVT:s och Fredrik Skavlans roll som public service-organ och några saker i Dawkins sätt att resonera som framkom i programmet.

SVT och Skavlan: Det jag främst tänker på är att jag ser fram emot en senare veckas sändning där den kristen vetenskapsmannen och tillika bokaktuelle Oxfordproffesorn John Lennox kommer och besöker sändningen, om det behövs en känd kristen profil bredvid kanske Markus Näslund eller drottning Silvia kunde komma också? Och det jag då tänker på är att Skavlan hela tiden endast lät religionen handla om tröst och inte om sanning. Givetvis handlar tron om tröst, men inte en tröst mot bättre vetande, utan en stabil förnuftig grund att bygga livet på, i framgång och i motgång.

Jesus tycker om Richard Dawkins, Fredrik Skavlan och dig och mig! Gött! Varför inte lära känna en sådan vänlig och älskande själ? Som dessutom är vägen, sanningen och livet, inte bara sanning, inte bara väg inte bara liv utan ALLT!

Dawkins resonemang i Skavlan: Det man först kan notera i sändningen är att Dawkins sa att det går att vara vetenskapsman och troende, eftersom det uppenbarligen finns sådana (om han sedan tycker att de är dumma eller inte framgick inte, jag tycker det verkar som om han mer är förvånad över att man kan kombinera dem (lite som Christer Sturmark om John Lennox)).

Det andra som jag noterade är att han verkar intresserad av sanning, inte tröst vilket inte borde vara ett hinder för att ha religionen med i samtalet (”Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria”, säger Jesus).

Sedan följer lite om vad som sades i fortsättningen, det är som att han går ifrån dessa grunder och (som lite för ofta, visar sig vara en skicklig debattör och bra på att argumentera, men utan att för den skull framföra hållbara argument eller att vinna med hjälp av sanningen och logik).

 

Bibeln: Han säger bland annat att han inte vill följa något för att det står i en 2000 år gammal bok (Bibeln), men det är väl irrelevant? Är något sant så är det, oavsett hur gammal kunskapen är så frågan är inte hur gammal Bibeln är, utan hur trovärdig den är och är den trovärdig så måste man tro på den, oavsett åsikt innan.

Religion och inte vetenskap: Han inledde med att säga att det fanns kristna vetenskapsmän, men sedan gör han utan att motivera det en glidning och ställer hela tiden upp vetenskapen som något annat än tro (vilket det förstås är) och som något helt oförenligt. Alltså att vetenskapen leder till ateism, men det är ju något han måste visa. Ofta i sina böcker och också i detta program så hävdar Dawkins saker utan att argumentera varför han hävdar dem, tråkigt för diskussionen, men effektivt för debatten.

Enheten i Kristus

Söndagens tema i kyrkoåret är de små orden ”enheten i Kristus”, låter enkelt, låter enkelt att tala om och att leva i, men är egentligen väldigt närbesläktat med den söndag som har temat: ”Att inte döma”.

För vilka tillhör Kristus? Egentligen? Är den och den tillräckligt renlärig? Kan vi tillåta kvinnor som präster? Homosexuella par att vigas i kyrkan? Icke-döpta att ta emot nattvarden? Är även predikanter som inte alltid talar om korset och försoningen riktigt frälsta, riktigt tillhörande Kristus? Och att överhuvudtaget tala om Kristus istället för att säga Jesus, är inte det ett sätt att tala om att man inte tillhör vår Herre och frälsare?

Enhetstankar att fundera vidare kring. För tillfället är jag aldrig den som ska predika om söndagarna, och på söndag så gör biskop Hans Stiglund det i Lycksele kyrka, men några fallgropar och funderingar klurar  jag på i detta med enhet och ekumenik.

Först att detta med enheten och ekumeniken inte är något som vi människor egentligen skapar utan vi blir en del i Jesu bön för sin kyrka.

Det andra jag klurar på är att Bibeln egentligen aldrig sysslar med ytterkanten av tron, Jesus kallar sina lärjungar och i förlängningen oss att följa honom. Gud verkar inte så intresserad av att prata om hur långt ifrån jag kan vara, utan hur nära han vill vara med oss. Hur mycket han vill ha gemenskap med oss. Det leder till att vi kanske inte heller ska vara för intresserade av vilka som tillhör Kristus och vilka som inte gör det, endast Gud vet och det är ju egentligen den ende som det spelar roll med i relation med oss.

Det tredje är de upprepade förmaningarna att inte gå i par med otroende, att noggrant hålla fast vid undervisningen, att göra alla folk till lärjungar och att lära dem alla de bud som Jesus gett oss.

Det fjärde är att i en luthersk kyrka så är kyrkan/församlingen de troendes gemenskap, där evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas, vilket faller på prästens lott i vår kyrka, då kan vi inte säga att allt är evangelium, alla tillhör Kristus, allt är ok. Då är vi inte sanna mot Gud eller mot evangeliet eller mot oss som kyrka eller oss som människor.

Det femte och kanske viktigaste är att lyckas få till balansen mellan att Jesu ointresse för vart den bortre gränsen går, och hans intresse för hur nära vi kommer, utan att för den skull tappa bort evangeliet och enheten genom att låta allt vara ok, allt vara Gud, allt vara sant, allt vara rätt.

Riktigt hur man lyckas i sitt liv, i sin förkunnelse, eller som församlingar är inte så lätt att svara på, men de fyra B:na från Apostlagärningarna 2. Alltså: Bön, Bibel, nattvard/brödsbrytelse, församlingsgemenskap/brödragemenskap och så kan man kanske lägga till att det inte är så lätt att döma vem som tillhör Kristus eller inte, vi kan se till exempel rövaren på korset, han hann inte göra något gott, men han är en av få som vi vet fått uttalat över sig att han ska vara med Jesus i paradiset!

Enheten i Kristus, en enhet under Guds vingars skugga. Något att ta emot, att bedja om och att arbeta för!

Friheten i Kristus – Glädjen i ett Jesusplåster

En dag som denna då det regnat i Lycksele likt när Noa byggt klart sin ark kanske man skulle kunna dela just en text ifrån detta, kanske något om hur mycket regn det kan komma?

Johannes råkade idag ut för en skada så att blodvite uppstod och jag fick då begagna ett plåster med Jesusmotiv som han fick på en gudstjänst för ett tag sedan och en tröstis som han fick på sin mors födelsedag (så att han inte skulle bli avundsjuk tror jag orsaken var att han fick present i samband med detta).

När Johannes fick plåstret så var det i samband med ”barnens minuter” i gudstjänsten, jag minns nu inte allt som M. sade om detta med plåstret, men jag kom att tänka på vad som sägs om Jesus av Jesaja, för att beskriva vad som ger oss frihet, friheten i Kristus. Frihet från synd och ondska, frihet till kärlek och ett liv tillsammans med Gud.

Texten är om den lidande tjänaren:

Han var genomborrad för våra överträdelser skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. (Jesaja 53:5)

Bild

Jesusplåster och tröstis

Lapplandsveckan

Idag var vi på vad som ibland kallas ”Jesusveckan”, men som också kallas ”Husbondlidveckan”, men som oftast går under benämningen ”Lappis”. En slags jesusmanifestation mitt i Norrlands inland, närmare bestämt i Husbondliden. Det var avslutningsmöte och Niklas Piensoho predikade.

Jesusvecka och jesusmanifestation, det bör väl vara varje vecka och varje tillfälle som vi har Jesus så centralt och tydligt i våra liv? Ibland behöver vi dock påfyllning och vara vid mästarens fötter, eller också lite mer tydligt försöka visa att vi vill följa honom, då är det glädjande med Lapplandsveckan och en glädje att få ha den så nära inpå.

Likaså är det en glädje att få höra om en god fortsättning på Jesusmanifestationen i Stockholm, mest har jag hört ifrån Jesusmanifestationen i Kalmar där också Svenska kyrkan deltog ifrån högsta ort, biskop Jan-Olof Johansson! Mycket roligt, jag tror nämligen att Svenska kyrkan är en otroligt viktig kyrka i ekumeniken och för att vinna Sveriges folk för Jesus, för att presentera evangeliet för hela Sverige, hög som låg, och för att presentera ett alternativ till det samhälle som allt mer verkar säga: ”Du är värd vad du tjänar/orkar, men inget värd om du inget kan, orkar eller om du inget har.”

Den viktigaste jesusmanifestationen, mötet och relationen med oss var och en och alla som önskar möta och följa hnom. På bilden Andreas och Petrus och deras möte med sin Mästare.

Jesusmanifestation?

Som vanligt är det ju viktigaste att skriva och berätta om och fokusera på Jesus så det tänkte jag ägna detta inlägg åt. I år har den stora Jesusmanifestationen varit återigen i Stockholm, och den får sedan uppföljare i andra städer i vårt land, vilket känns som en god sak! Sverige behöver mer Jesus och mer förbön och det är ju vad kyrkan ska ägna sig åt! Alla kyrkor var närvarande, hela familjen samlad inför vår gemensamma Herre!

Eller? Nej just det, ett samfund saknades, världens största lutherska kyrka saknades: Svenska kyrkan. Ynkedom! Ännu mer ynkedom eftersom det varit så varje år sedan starten av Jesusmanifestationen. Istället hamnar Svenska kyrkan i media på grund av att man inte manifesterat Jesus, på grund av att vi är en mänsklig organisation fallen i synd precis som hela den övriga skapelsen (och därför bara har vårt hopp i Kristus och därför bör tillsammans med våra trossyskon manifestera Jesus). Blåsvädret gällde sexuella övergrepp vilket är hemskt och dåligt och verkligen ingen Jesusmanifestation. Givetvis är det inte på grund av att vi/Svenska kyrkan inte är med på Jesusmanifestationen som detta har skett, men det känns så olyckligt att allt för ofta vara kyrkan som står ut åt ett dåligt håll.

Kanske kan vi hoppas på ett bättre deltagande på lokalplanet under nationaldagen? Kanske i Sverigebönen?

Besök och påskfirande

I helgen har vi haft besök av föräldrarna, mycket trevligt! Vi har också firat påsk tillsammans. En god helg och firandet av själva grunden till allt vårt hopp, ja faktiskt till allt hopp som någonsin kan finnas: Jesu död och uppståndelse.

En reflektion ifrån Göran Skytte om påskens normalitet och abnormitet att ta med sig ut i livet när nu vardagen börjar igen.

Kristus är uppstånden!

Ja det är han sannerligen!

Detta firas med församlingen förstärkt av mina föräldrar!

På påskdagen kommer korset och döden i bakgrunden och livet och Jesu seger i förgrunden

Din händer är fulla av blommor, vem var det du tänkte att ge dem till? Mina blommor var tänkta för Kristi grav. Men han fanns ej där och hans grav är tom. Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja. (Svenska Psalmboken nr. 154:1)

Glad påsk!

En dikt i tiden, men till vem?

Gårdagens dikt tycker jag främst ska förstås som en kommentar till alla oss som årtionde efter årtionde låter diktatorer hota sitt folk utan att agera och till alla oss som låter hemska åsikter florera så länge de inte stör oss, men som så fort något hotar oss eller (ännu aktuellare) när diktatorerna är på väg ned (och inte kan sälja olja eller billig arbetskraft eller på annat sätt vara till nytta för oss) skyndar oss att fördöma och svära oss helt fria.

Men kanske är inte det revolutionärt? Kanske är det inte kristeligt? Kanske är det rent av fegt och ovärdigt människor och särskilt de som vill följa mannen från Nasaret?

Så återigen; What is revolutionary?

Vårt hopp, en liten helgsmålsbetraktelse?

För tillfället sker kanske stora och omvälvande saker, eller också så är det samma visa som vanligt, nyhetsrapportering tycks i alla fall innehålla ett visst mått av hopp tycker jag.

Det första är att det kanske finns något hopp om vett och sans i vårt kära lands migrationspolitik. Hoppet kanske består i bön, Wikileaks och träaktig mediehantering av deporta… (förlåt) migrationsminister Billström och utrikesminister Bildt? Utan bön sker väl inte mycket, därnäst verkar de uppgifter som framkommit ifrån den upphaussade sajten Wikileaks ha gjort (sanna eller ej) att även så pass religionsblinda publikationer (förlåt, lite elakt, men ibland är det fascinerande med många journalisters oförmåga att se på religion på ett kunnigt sätt) som Aftonbladet och DN menar att just kristna irakier borde få någon slags gehör för sin skräck inför återvändande till Irak (detta skedde i söndagens Agenda).

Alltså, inget direkt hoppfullt har väl hänt än och många funderar väl hur orden växlades den där gången (och andra gånger som vi inget vet om), men kanske kommer nu Irak, flyktingar och särskilt, kristna flyktingar upp på agendan? Fast att få till ett samtal om Irak och avvisningarna till en rätt  säker död verkar vara svåra att få till stånd (Billström och Bildt ville inte svara på några frågor på kallelse i alla fall och många är nu upprörda och frågande)? I mina ljusaste stunder hoppas jag det spiller över på övrig migrationspolitik, och fick man sedan drömma fritt så skulle en vettig migrationspolitik med rimliga skyddsskäl och rimlig bevisbörda för att erhålla asyl sedan kombineras med ett vettigt sätt att komma in i samhället, men där är det väl än mer bön som ska till?

Är världen, likt vi i Luleå skärgård, på rätt spår?

Nå, två andra nyheter som man kan fundera över är, först: Allt detta om Tunisien och om det håller på att hända något som liknar Berlinmurens fall, eller om det kommer surt efter i landet och i andra delar av arabvärlden? Egyptier tycktes i alla fall hoppas på det första och många är nog positiva eller hoppfulla eller beslutsamma och arga, fast president/envåldshärskare Mubarak tycks hård och orolig.

Israel och Palestina, återigen är det bara Wikileaks att luta sig mot, men lite spännande att det tycks finnas visst intresse för samarbete (dock dolt för oss i väst trots att vi alltid vet bäst i denna fråga).

Detta disparata inlägg avslutar dock i den som är Alpha och Omega, början och slutet, i den som vi lever, rör oss och är till i, i den som är vårt enda hopp och som har det eviga livets ord och genom vilken alla människor kallas att komma till Gud, nämligen Jesus Kristus. I helgen (vilken av tradition börjar klockan 18 på lördagskvällen, då det är helgsmål vilket på många håll firas som en enkel gudstjänst och på än fler håll uppmärksammas genom att kyrkklockorna ringer) är temat ”Jesus är vårt hopp”

Ekumenisk helg

Helgen går i ekumenikens och uppbyggelsens tecken, mycket uppbyggligt! Anders Sjöberg vandrar med oss genom Apostlagärningarna vilket är mycket gott! En sak som han pratar om är exempelvis att kristen tro främst är relation med Gud, att Gud själv har tolkningsföreträde på vem Jesus är (så säger evangelisten Markus) och att förkunnelsen i början av den kristna kyrkan (alltså Apostlagärningarna) utgick från den verkliga händelsen att Jesus dött och uppstått och att det gäller för oss alla människor alltid oavsett känsla etc. Sedan har han väl varit en smula mer vältalig och mångordig än så och vi har varit överens om att han öppnar Bibeln både på djupet och i sina sammanhang, fantastiskt.

Ett exempel på föredrag av Anders Sjöberg från Roseniuskyrkan kan avnjutas här, dock inte helt likt vad vi njutit av och blivit uppbyggda av, men gott ändå och med ett fokus som jag gärna hänger mig åt: Den historiska grunden att Jesus dött och uppstått som vår tro så stabilt vilar på.

The risen Son?!

Under helgen har så Anders lett oss in i vad för djup som är byggda på denna grund. Stort tack!