Idag har vi i Lycksele församling välkomnat vårt församlingsråd, givetvis började de inte sitt arbete idag, utan från årsskiftet. Vid vårt kyrkfikabord gladdes vi åt att vi kände igen de flesta i församlingsrådet och vi gladde oss storligen åt talet ifrån en av Örträsks storheter; församlingsrådets ordförandet Kristina Holmgren. En betoning på de olika uppdrag vi har i kyrkan, hur vi ändå hänger samman och har i uppgift att be för varandra och att allt ytterst hänger på Gud och att Gud är i centrum, tack för de orden!
Inte det nyvalda församlingsrådet, men väl några delar av Lycksele församling, en församling på språng!
Om vi lyfter blicken och svävar ut på ett generellt plan och tänker kring en församling*, kring hennes anställda, hennes förtroendevalda och andra så är det en oerhört stor skillnad på en församling* där anställda och förtroendevalda är en del av församlingen, där gudstjänsten är allas självklara möte med varandra och Gud, att man där (och annorstädes) söker Guds vilja och ledning och tar emot honom i gemenskapen, bibelordet, bönen och nattvarden.
Min stilla tanke är att det vore otänkbart att ha en ordförande (eller styrelsemedlem i en idrottsförening (ex. fotboll eller hockey) som aldrig närvarar på matcher utan endast är på möten och tycker och bestämmer, förvisso påverkar inte denna person direkt laget som en tränare, men med prioriteringar och med sitt föredöme påverkar man i en sådan position.
Alltså, i kyrkfallet, att inte vara en del av församlingen* när man sitter i ett kyrkoråd, ett fullmäktige, ett församlingsråd eller arbetar i församlingen så är det oerhört anmärkningsvärt att inte vara där själva församlingen är, det som kyrkoordningen också pekar på som en församlings centrum, om detta är det viktigaste som sker i kyrkan, men denna del av ledningen inte närvarar då blir det snett och lustigt. Som att aldrig gå på hemmamatch.
Dessutom vill jag egentligen vara ännu mer drastisk och jämföra att jobba i församling, att vara en del av fullmäktige, kyrkoråd eller församlingsråd, men underlåta att tillsammans med övriga möta Gud och söka vilja och ledningen och byggas upp i församlingens centrum, det vill jag jämföra med att vara anställd av IOGT-NTO, eller arbeta för nykterhetsorganisationen, och ändå på lördag kväll gå på hotellet och ta sig ett järn.
Det handlar inte bara om solidaritet utan om vilken sida man står, om man samlar med Jesus eller skingrar, om man är med Kristus eller mot, när man är en del av en kyrka (vilket betyder ”den som tillhör Kristus”).
Med detta sagt vill jag göra som Kristina uppmanade, be för församlingsråd och allt övrigt gällande församlingen:
Käre Far, vi ber för kyrkan i hela världen och i vårt land, för alla som i vår församling har ett hem för sin tro och sitt hopp, för alla som i mötet med kyrkan blivit besvikna och sårade, för alla som längtar och söker.
Vi ber för alla kyrkans medlemmar, för anställda och frivilliga medarbetare, att de skall få kraft att vara dina sanna vittnen i ord och handling.
Vi ber för levande gudstjänster och livsvidgande samtal, för arbete och visioner, för eftertanke och uthållighet i tron.
Hjälp oss att leva trovärdigt, trygga i tilliten, lyhörda för din vilja och öppna för varandra.
Detta ber vi dig genom Kristus, vår Herre.
Från Bönboken i Svenska psalmboken, bön nr. 68 (ur Gudstjänster under kyrkoåret 1998, bearb.)
* församling är här att förstå på det sätt jag menar att man bör använda det; ”de som firar gudstjänst tillsammans i söndagens (huvud)gudstjänst”
Filed under: kristen tro, kyrkligt, politik | Tagged: kristen tro, kyrkligt, politik | Leave a comment »
Livet Gud och allting 