Idag firar vi Reformationsdagen, och i år är det 500 år sedan reformationen inleddes med Martin Luthers kritiska teser om missförhållanden i kyrkan.
Från min resa till Wittenberg och inledningen av reformationsjubileet kommer dessa två bilder
Vad erbjuder reformationen oss idag? Spelar den någon roll? Mot eller för vad spikar vi upp våra teser idag? Vad bör vi spika upp teser för eller mot?
Jag tror att de tre bokstäverna N-Å-D är något som vi idag kan lyfta fram, ”var finner jag nåd?” En fråga ganska lik: ”Var finner jag en nådig Gud?”
För att våra bröder och systrar omkring oss måste vi själva omfatta den och också berätta om den! Några tankar om att förklara och försvara den kristna tron på luthersk grund, och med ett lutherskt bidrag kommer här, denna reformationsdag! Inspelat på årsdagen av Luthers födelsedag.
Vi har alltså blivit föräldrar till två småkillar, tvillingar. Ofta får vi frågan
Hur gamla är de?
och då svarar jag ofta lite dröjande eller svävande
Jaa, ungefär två och ett halvt
Varvid det ofta uppfattas ungefär i stil med
Ja, just det det vet de inte riktigt, de har inte så bra koll i andra länder.
Men anledningen till att jag kan svara lite svävande är vad som kommer med ett svar om en viss ålder.
Svarar jag att de är ett och ett halvt, eller för den delen två och ett halvt, så kommer många åsikter om vad de kan, ska kunna, ska göra eller hur vi ska bete oss gentemot dem. Ofta förstås kopplat till egna erfarenheter.
Men så enkelt är det inte med adopterade barn och ålder emellanåt, det kan komma an på så mycket mer.
Är de födda för tidigt som våra små? Hur länge ska man då kompensera åldern? Hur och var har de tillbringat tiden innan man blev en familj/den familj man nu är? Hur påverkar det trygghet, förmåga etc?
Hur gamla är ni egentligen?
Ofta tänker och funderar man nog än mer på adopterade barn och deras utveckling än på biologiska?! ”Är detta normalt?” är den stora frågan Beror det eller det på att hon eller han är adopterad? Våra små har till exempel kanske inte samma språk som deras storebror hade vid samma ålder, men de kanske klättrar, springer och hoppar mer ändå tänker man mer på vad som eventuellt saknas än vad som finns.
Våra tvillingar har flera saker som gör att språket har uppförsbacke: de har bytt språkmiljö, de är inte äldstabarn, de är tvillingar. Ett barn med välflytande språk ses ofta som äldre än vad de är, men gällande adopterade barn så är man som förälder ändå potentiellt orolig; tänk om detta bara är sådant ”ytflyt” (alltså att språket flyter fint, men förståelsen hos barnet är betydligt mindre).
Så hur gamla är våra små? Ja, vad säger man? Du kan få deras födelsedag, deras fådelsedag (dagen då vi blev en familj), men det beror på. Håller vi tillbaka dem för att öka deras trygghet eller släpper v taget snabbt för att de ska växa till som personer? Vem vet och vad är rätt?
En speciell balansgång är det i alla fall redan att vara människa, att vara förälder än mer kanske och kanske ännu mer att vara förälder till adopterade barn?
I första avsnittet för säsongen åkte man till Strängnäs, en liten pärla till stad. Från staden kommer barnfotografen Lennart Nilsson, ni vet han med boken Ett barn blir till!
Ungefär 36 minuter in påbörjas frågorna om Strängnäs och utläggningen om ontogenesen som avspeglar fylogenesen.
Fredrik Lindström kommentera då lanugohåret som barnet bär en tid i magen med att
ontogenesen som avspeglar fylogenesen
Vilket betyder att barnet i magen går igenom tidigare stadier i den evolutionära utvecklingen, vi har svans säger han, vi har gälar och vi har då hår, lanugohår.
Men är det så? I magen är ju alla data programmerade, det finns inget som saknas, vi har hela genomet med oss, hur fostret ser ut visar egentligen bara hur fostret ser ut. Att vi liknar andra varelser i särskilt hög grad på det sätt som menas här är ganska tveksamt, för mer om detta kan man fundera över Ernst Heackel. Svansen är inget vi alla har, vad jag förstår, utan den är ett resultat av lite för mycket inneslutning av ryggraden, likt ryggmärgsbrock är ett resultat av för lite. Det är alltså ingen svans med funktion som en svans, mer lite för mycket hud kanske man kan säga.
Likaså är gälarna inga gälar, utan veck som kan sägas likna gälar (men en fisk skulle bli rätt andfådd av att försöka andas genom huden antagligen)!
Jag finner det ganska komplicerat att på bästa sändningstid torgföra sådana tveksamheter som detta, ity evolutionsteorin har det besvärligt som den har det med sin trovärdighet (att bara andas om polystratafossil, mellanformer, mutationer och deras icke positiva påverkan på genomet med mera, med mera, ger stora svårigheter).
Se till att solen skiner, ha en festlig inramning med musik, hissa flaggor, ha barnaktiviteter, uppmärksamma nya svenskar eller Sverige eller något, var på ett trevligt ställe, dröm lite tillsammans.
Men i verkligheten visade det sig vara svårare än väntat. På många håll och från många munnar kommer tankar om att vi kanske inte borde fira nationaldag utan istället inrikta oss på Midsommarafton?! Eller att det kanske är omodernt med nationaldag och nationalstat?!
Nationalstat kan verkligen vara en smula omodernt! Jag roade mig härförleden med att lyssna på nationalsånger från olika länder under tvättsortering och -upphängning. Det är svårt att avgöra vilken som är mest icke-politiskt-korrekta, ett urval presenteras här:
Then conquer we must, when our cause it is just,
And this be our motto: ”In God is our trust”.
Deutschland, Deutschland über alles,
Über alles in der Welt. (fast denna vers sjungs inte)
And like a torrent rush,
Rebellious Scots to crush,
God save the King. (likaså här sjungs inte denna och har väl egentligen inte ingått officiellt)
Marchons, marchons! Qu’un sang impur. Abreuve nos sillons! (March, march. Let impure blood. Water our furrows)
Så kanske är det omodernt, men jag vill ändå nämna några tankar om svenskhet, Sverige, nationen med mera. Mitt land, och ditt land, men framförallt vårt land!
Det jag framförallt vill säga är att vara svensk inte beror på om man är vikbolänning i 47:e led (alltså som kanske jag, härstammande från en del av hjärtlandet Sverige som aldrig varit någon annans territorie (vad vi vet)) eller om man blev svensk medborgare igår. Det är inte oviktigt med var man kommer ifrån eller var man är på väg, men Sverige är något mer, något stort. Sverige är något visst, insatt i ett visst historiskt sammanhang, ett sammanhang som är i ständig dialog med omgivningen och det är detta sammanhang jag vill skissa på, på mitt sätt!
För ibland gräver man fram argument för rasism och främlingsfientlighet ur historien, nästan så man gör sig en saga av historien, för endast dessa delar jag nu lyfter fram tycker jag gör det svårt att hävda att inflyttning inte kan ske. Och om inflyttning inte kan ske då är väl endast ursprungsbefolkningen i form av heletniska samer de enda som får bo i Sverige?
Nå det vi nu har, en stat som länge mått väldigt gott som täljde guld med kniv i årtionden efter andra världskriget (ja egentligen fram till börskraschen -89, förutom den allmänna världskonjunkturnedgången på 70-talet) höll farten mycket tack vara att det behov av arbetskraft som fanns täcktes av utifrån kommande människor.
Nationalismens i sin rasistiska och främlingsfientliga form tycks ha sin främsta dröm och näringskälla i stormaktstiden, men hur hade det svenska stålet och de svenska kanonerna bitit om inte valloner och hade kommit tillsammans med bl. a. Louis de Geer?
Hur hade vi kunnat bli en egen stat om inte Gustav Erikssons dalkarlar hade fått hjälp utifrån?
Hur hade vi kunnat handla och tagit klivet in på den europeiska scenen utan tyska köpmän och andra därifrån så mycket låneord fortfarande skvallrar om inflytandet?
Vad hade vi varit utan all den kunskap som kom utifrån via utländska munkar och kloster?
Vi är ett folk, vi är ett land, men inte en etnisk grupp. Vi är samer, vikbolänningar, nordöstringar, finnar, tornedalningar, ja till och med stockholmare, vi är svenskar!
Så en (lite sen, och alkoholfri förstås) skål för Sverige!
Många uppskattar våra två nya familjemedlemmar, vi också förstås. Många vill förstås hälsa och gulla, krama och gärna hålla. Men tyvärr, svaret på frågan
Får jag hålla honom?
är
Nej, tyvärr, kom tillbaka om ett år så får vi se.
Tråkigast är det kanske för far- och morföräldrar, att inte får vara riktigt så nära som man vill. Att trösta, att mata, vagga till sömns, att byta blöja – allt är uppgifter som bara föräldrar gör.
Men så tråkigt, varför?
Jo, av den enkla anledningen att vi ligger efter, vi ligger hela gossarnas tid i magen efter och hela deras tid ute i välden innan vi blev en familj med varandra. Man kan kortfattat säga att vi ägnar tiden åt att berätta för dem det som barn bör få veta; du har ett par föräldrar, vi är här för dig, vi är alltid här för dig, du kan vara glad, arg, charmig, irriterande, du kan vara vad som helst, men du är vårt barn och vi släpper inte taget om dig så du kan släppa taget och våga vara barn. Du kan våga tro att någon finns för dig, du kan knyta an till oss!
För det är ju detta det handlar om – anknytning
Det är detta att komma varandra nära, att öppna upp för varandra, nästan att ta varandra för givet, det är det som vi försöker kommunicera till våra nya små! Oavsett vad du bär med dig så är det så att vi är här för dig.
Barn är olika – Ibland måste man vakna på småtimmarna
Man talar om att barn kan vara signalsvaga och att barn kan vara signalstarka, de betyder att ett barn som sänder svaga/inga signaler måste man vara oerhört lyhörd för att det ska börja knyta an. Till exempel så får man skippa sina begär, om du hör ett litet gnyff mitt i natten (ett som du med ett biologiskt barn ofta släpper för att se om vederbörande kanske somnar om (allt för några minuter sömn till)) så går du dit, är med barnet och ser till att det förstår att det är lönt att signalera, för det finns en mottagare som bryr sig!
Ett signalstarkt, eller vad jag egentligen tänkte på här; ett utåtriktat barn kan upplevas charmig och kommunikativt, men detta kan vara en strategi för att klara sig i exempelvis en barnhemsmiljö, ett sätt att få uppmärksamhet. Det kan leda till gränslöshet som hindrar anknytning till ett par föräldrar. Här får man passa sig så man inte låter barnet allt för fort hoppa från famn till famn, här får man förvissa sig om att barnet vet vems famn som alltid finns, vem är min mamma och pappa?
Anknyting – banden som gör oss till familj Interiör från CSS-barnhem i Taipei
En lyckad anknytning
En lyckad anknytning är vad varje adoptivförälder drömmer om och våndas över, kanske kan det sägas vara när barnet omedelbart vänder sig till föräldern då det är ledset, trött, hungrigt etc?! När man förstår att barnet ser föräldern som det godas källa och det ondas besegrare!?
Förälderns anknytning
Ja, finns det anknytning för föräldrar? Jag tror det, lite som att man måste växa in i rollen oavsett hur man får barn. För de flesta föräldrar kommer nog någon slags känsla av ”Jag gör allt för dig!” oavsett hur man fått sitt barn, men det finns fortfarande de som exempelvis får förlossningsdepression eller av andra skäl inte alltid helt förmår att omedelbart ta barnet helt upp i hjärtat. Så kanske är det relevant att tänka lite kring hur man själv har det i sina känslor etc gentemot barnet oavsett hur vi fått dem?
I tider av flyktingströmmar, i tider då vi behöver slå vakt om kärleken till varandra, i tider då pengar är viktigare än det viktiga i livet, i tider som vi kanske upplever som motiga och som om världen och allt bara är på väg åt fel håll så vill jag, likt många, bli uppläxad av Hans Rosling (se också Gapminder) och se och höra honom förklara för en dansk tv-journalist hur världen är!
Vi får förstås inte glömma det allt annat än färdiga arbetet med att sprida kärlek i världen och inte glömma att vi har möjlighet att älska för att Gud har älskat oss först! Vi behöver inte prestera kärleken, bara låta Gud ge oss och föra den vidare!
Så har det blivit dags för nya perspektiv, idag börjar stora lilleman kyrkans barntimmar på Norrängskyrkan! Ett stort steg för en förälder, men ett litet steg för ett barn?!
– Oj, tvillingar! Grattis! Hur går det då? Hur är det med Anna-Sara?
– Jo, det är nog bra, lite trött förstås. (Vadå med henne, jag då? Jag har väl rest lika långt, varit borta lika länge och är väl också uppe på nätterna?, vad menar h*n?)
Detta samtal har aldrig inträffat, däremot en hel del andra förstås som ofta sker när något nytt inträffat i ens liv, och särskilt när det gäller något som verkar beröra så många som att få barn! Alla samtal är dock inte lika roliga, särskilt inte när barnen kommit till en genom adoption.
Följande samtal har inträffat (dock vid tillfället uppblandat med kakor, kaffe, påtår och samtal om detta, men jag skippar dessa bitar (det var gott kaffe och goda kakor sammanfattningsvis).
– Vad är din relation till den här gossen (alltså en parvel på 12 månader sittandes i barnstol med mig bredvid med matarsked i högsta hugg, Anna-Sara vid ett intillstående bord och likaså tvillingen och deras storebror).
– Det är mitt barn
– Jaha, ni har adopterat? (och så en ursäkt för att vederbörande inte hängt med, vilket förstås inte någon måste göra)
– Så ni har ett eget barn och två adopterade?
– Nej, vi har tre egna barn!
– Har ni alltså fem barn? (Vederbörande ska ursäktas lite grann med att ibland kan det bli lite rörigt på övervåningen, men h*n skulle nog uppmärksammat under de tidigare åren om det redan funnits tre walldénbarn)
Nej, vi har inte fem barn, vi har inte heller ett eget och två adopterade, vi har tre barn, eller om nu det personliga pronomenet ska vara med, tre egna barn.
En annan fråga som jag fått efter att det nytillskott jag bar på armen beundrats var: ”Och hur är är det med er egen gosse?” Tja, en av dem har vi ju nyss pratat med och om och så har vi två till!
Vi har inte heller köpt några barn. Barn kostar dock pengar, rätt mycket, någonstans kring 1-1,5 miljoner kronor från födelse till 18-årsdagen. Mest kostar barn första året, 110 000 kr! En adoption är givetvis inte gratis, inte resa till ett land och inte vistelse där. Vi var drygt fem veckor i Taiwan, klart att det kostade pengar, å andra sidan var det första resan utanför Norden på egen bekostnad för oss (varken Mallorca, Thailand eller ens Turkiet har vi placerat pengar i).
De flesta samtal och tillrop kring våra två nya familjemedlemmar uppskattande och härliga! Tack för dem!
Kanske verkar detta svårt; att prata med överkänsliga nyblivna adoptionsföräldrar? Jag tror inte det dock, man behöver inte vara rädd för att fråga, inte vara rädd för att göra fel, har man redan tänkt den tanken så är man oftast rätt inkännande som person tror jag! Så fråga på!
Idag har jag ett flertal gånger ångrat att jag inte tog med kameran, senast (sista gången hoppas jag då klockan närmar sig läggdags) var när jag kom gåendes över lasarettsområdet. Jag såg något som man sällan ser, nästan så att berätta om det blir som en fiskehistoria om den stora gäddan/torsken/hajen som kom undan som man inte hann fotografera.
Nu tänkte jag inte främst på det otroliga att lasarettet fortfarande är kvar och att den inte är ersatt av en vårdcentral för halva Lappland och så får man uppsöka akuten 16 mil närmare kusten (efter att först ah färdats nog så många mil från inlandet till Lycksele). Nej det var bilparken som jag tänkte på, först såg jag en BMW 850 Alpina (hur många sådana finns det, framförallt här uppe?), sedan utan för akutmottagningen stod den, en DeLorean. Bara så där. Utan förvarning, precis som om det varit en vanlig bil. Registreringsskylten angav kanske professionen: DOC [sic!]
Tror ni mig?Kanske? Vad behövs för att bedöma om detta är trovärdigt?
Dels lite yttre fakta som behöver stämma, kan man gå över lasarettsområdet? Kan man se utanför akuten? Finns det en sådan bil? Finns det en med det registreringsnumret?
Sedan behövs lite av den som lämnar vittnesbördet; jag alltså. Vet Martin något om bilar? Bor han eller vistades han i Lycksele idag? Hur kan man veta det?
Sedan är det bra med flera källor. Finns det flera som noterat och omvittnat denna DeLorean idag i Lycksele? Eller i tiden omkring?
DeLorean från klassikerträffen för europeiska bilar i Lycksele 31 juli 2015. Bakom en Ferrari BB 512.
Jag har onekligen sett en sådan bil, jag vet att berätta om en fabrik för denna amerikanska bil på Nordirland. Jag vet att berätta om en ”Volvomotor” i den (den så kallade PRV-sexan) och jag vet att John Z DeLorean fick trubbel minst sagt och fabriken fick avsluta produktionen. Så några fakta kan man enkelt kolla upp, andra av frågorna kan man säkert också kolla.
Här tänkte jag sätta punkt egentligen, jag blir lite lycklig över konstiga bilar!
Men så kom jag at tänka på att detta liknar ungefär frågeställningarna man bör ha om Bibeln. Finns det trovärdighet i att inte ta Jesus på allvar? Finns det vetenskaplighet i att inte vara kristen? Jag tror att svaret oftast är nej, de flesta som inte tror att Bibeln berättar sanningen om Jesus och Gud och dig och mig har aldrig forskat efter om texterna verkar stämma med andra källor, om de är trovärdiga i detaljer eller om författarna verkar veta vad de pratar om.
De flesta vet nog inte att det finns starkare skäl att tro på Jesus, hans liv, död och uppståndelse än att tro på Julius Caesars skildring av hans Galliska krig.
Livet Gud och allting 