Vad en handduk kan vara bra!

Vi firade i helgen första advent och det nya kyrkoåret med nyårsfika i lördags. En mycket trevlig tillställning.

Kanske var den dock i senaste laget för kvällens yngsta gäst, 3 år. Efter ett tag bytte hon om till pyjamas och förberedde sig för att varva ned. Som vi alla vet så är ingen sovstund fulländad utan en snuttefilt, själv har jag något som jag kallar ”papegoj-handduk” (eftersom den stänger ute ljud och ljus). Denna lilla dam hade den, tror jag i alla fall, praktiska vanan att inte vara bunden till en särskild snuttefilt utan det gick bra med vilken som helst vit diskhandduk. Så vi gick till skåpet och valde ut en lämplig (vi tog den översta).

Det såg väldigt mysigt ut att ligga mellan tidningshögen (under kudden) och mammas knä (ej med på bilden).

När alla gäster hade åkt hem och det var dags att plocka ihop och plocka undan så tittade jag lite extra på snuttefilten, den var märkt BE (efter Anna-Saras mormor) och gjord förhand med mycket omsorg.

Bokstäverna BE fick mig att tänka på begreppet ”böneduk” och så när jag idag hade andakt och läste på det ställe som stod i tur kom jag så småningom fram till Apostlagärningarnas nittonde kapitel:

Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer, så att man till och med tog dukar och plagg som varit i beröring med hans hud och lade på de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut. (Apostlagärningarna 19:11-12)

Gud har lite olika roliga sätt att svara på bön på. Så här i adventstid så blir vi påminda om att Gud verkligen besöker sitt folk, att Gud verkligen älskar alla människor, att Gud vill rädda oss alla och ha gemenskap med oss alla. Extra roligt då tycker jag att genom adventsfikat bli påmind om Guds hörande och svarande på våra böner, extra roligt att bli det genom en av de största i himmelriket (Markusevangeliet 9:33-37; 10:13-16).

Olika exempel på svenska efterföljare av bönedukskonceptet i lite mer organiserad form: Förbönsverige, Apg. 29

Ännu mer Domsöndag

På domsöndagen firade jag gudstjänst tillsammans med många andra i Sankt Olovs kyrka. Jag var både predikant och celebrant, vilket var roligt. Men det är en tuff text (Matteusevangeliet 25:31-46) och tuffa utmaningar som Jesus levererar, resultatet av min balansering mellan lag och evangelium kan läsas här: Domsöndagspredikan

 

Vad en skelleftebo gör på domsöndagen

Nu vet jag vad skellefteborna gör en söndag kl.11!
Ja, väldigt många söker sig till en kyrka för att fira gudstjänst. Men nu vet jag vad resten av befolkningen gör. De går broarna runt!
I går var en sådär fantastiskt solig och vacker dag som bara skrek efter att få användas till en lång och härlig promenad och eftersom jag skulle fira gudstjänst i S:t Örjans kyrka kl.16 så passade jag på att gå den där promenaden just kl.11. Så just när jag låste ytterdörren började alla Skellefteås kyrkklockor ringa, och det kändes ganska märkligt att inte vara med.
Men promenaden var härlig och jag mötte måååånga på min väg. Landskyrkan ligger i ena änden av rundan ”broarna runt”, och när jag vid 11:30 var där kunde jag inte låta bli att slinka in en kortis för att insupa atomsfären. Halva trosbekännelsen var jag med på och sedan bar det hemåt.

Kl. 16 när mörkret redan sänkt sig över bygden var det så dags för oss i Skelleftehamn att fira domsöndagen! Det blev en fin gudstjänst med skön sång av Sandra Hansson. Min predikan hittar ni under ”Anna-Saras predikningar”.

Skitdag och toppen-Gud!

Vissa dagar är inte toppendagar, andra är ännu sämre. Idag var en dag som började på minus, vändningen kom inte förrän på eftermiddagen. Som en del vet så är det rätt oklart vad jag gör efter den 15 december, då slutar min pastorsadjunktstid i Sankt Olovs församling (en mycket rolig och givande tid!), och idag blev det ännu oklarare vilket inte gjorde mig helmunter.

Så gick dagen och det blev tillfälle för psalmsång, psalm nummer 249 – ”Blott en dag…”. I den andra versen, vilken jag tror att jag kan baklänges efter denna adjunktstids alla begravningar och dop (där den ofta sjungs), grep så vår Herre in i min situation med ett fantastiskt löfte, och en stabil försäkran:

Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd. Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd. Morgondagens omsorg år jag spara, om än oviss syns min vandrings stig. ”Som din dag, så skall din kraft ock vara”, detta löfte gav han mig. (Svenska Psalmboken nr. 249)

Gud är god, och jag är buren av honom!

Bloggjobb

Det verkar finnas något slags samband mellan krav på stor arbetsinsats (läs: ffa. Mittpunkt) och blogginläggsfrekvens? Senast handlade det om kyrkopolitik, nu vill jag istället meddela att julklappsköpandet är igång. Den viktigaste (?) är köpt.

CIMG0174

Via Hoppets Stjärna kan man fylla en banankartong som blir till julklapp någonstans, denna går antagligen till en barnfamilj i gamla östeuropa.

Dock har vi inte riktigt löst hur allt ska rymmas under locket, men större under har skett (jag menar att dela Röda havet måste ha varit jobbigare än att lyckas med detta).

Här nedanför syns ett exempel på hur enkelt det är att handla till detta paket, ganska utmanande vad som kan tänkas gå hem hos några som man inte känner!

CIMG0173

Kanske kan detta vara ett sätt att stilla köpsuget som spås komma i jul (SVT och TV4)?

Att glömma eller inte glömma

Oj vad jag har glömt att lägga in min predikan som jag hade på Tacksägelsedagen! (Titta i kalendern så ser ni hur länge sedan). Jag har verkligen tänkt, och tänk, och glömt och glömt. Men NU ligger den under ”Anna-Saras predikningar”. Tänk vilken skön känsla när man minns saker!

Kloka ord av Magnus Malm

Jag har ett långtidsprojekt, nämligen boken ”Fotsteg i glastrappan”. I somras påbörjades boken, men ännu är det inte utläst. Det gör ingenting, för jag blir glad och inspirerad varje gång jag läser något. Han är väldigt klok herr Malm. Det är svårt att göra utdrag ur boken, men jag gör ändå ett försök. Detta läste jag här om dagen:

 

”Parallellt med kunskapssamhällets framväxt har den kristna kyrkan haft sin egen utveckling i samma riktning. Om vi återvänder till 1800-talets väckelser i både kyrklig och frikyrklig tappning, så var det förvisso inte bara ömhet och öppna famnen människor kunde möta. Ibland gick omvändelseförkunnelsen över styr, och skapade höga trösklar mellan ”innanför” och ”utanför”… Och för många av dem som fick kyrkans förkunnelse i vrångstrupen, blev helvetesröken en signal att fly från allt vad Gud och andlighet hette. En djup rotad ateism eller agnostisism bredde ut sig i många skikt av samhället…

För andra som blev sårade men ändå inte ville släppa all kontakt med Gud, återstod en annan möjlighet. Har jag upplevt förnedringen att inte duga, att inte vara tillräckligt andlig, kommer jag med näbbar och klor att undvika allt som skulle kunna påminna om den upplevelsen. Kvar blir en radikal bejakelseteologi, vars enda och ständigt upprepade budskap är att Gud tar emot mig som jag är…

Min rädsla att på nytt räknas ut som oandlig gör att jag vägrar släppa in några andra budskap än de kravlöst bekräftande. Det blir som en saga, där jag bor i ett slott med höga murar och bred vallgrav. En dag bultar det på porten och jag ropar utan att öppna: ”Vem där?” Från andra sidan: ”Jag bär bud från kungen, som gärna vill träffa dig för att tala om ditt liv.” Och jag svarar: ”Försvinn härifrån, jag har lärt känna kungen som en god härskare som lämnar oss alla i fred.” Till slut sinar slottets förråd.

Under alla de rätta orden om Guds kärlek ligger här en djup rädsla för att verkligen konfronteras med Gud. Tänk om han inte är god? Så håller jag hellre fast vid min gudsbild och försvarar den mot allt som kan tänkas ifrågasätta den, än öppnar min dörr för en verklig relation till den levande Guden.” (Malm s.211f)

Bloggrekord

Det märks att kyrkomötets debatt om könsneutrala äktenskap intresserar, förra veckan slogs årets bloggrekord här på vår blogg. Kul att ni vill läsa vad vi har att säga, tråkigt att just denna fråga är den som sätter Svenska kyrkan i fokus. Jag hade önskat att exempelvis Jesus, Bibeln eller frälsningen hade varit lika intressant…

Allt gott i höstregnet!

Att leva tillsammans

Idag är det söndag (om nu någon skulle vara ovetande om detta :-)) och jag har en lugn och skön förmiddag hemma i väntan på att fira gudstjänst i St. Örjans kyrka kl.16. Denna söndag handlar om att leva tillsammans, något som inte alltid är så lätt. Vi är ju så olika, tycker så olika, vill så olika och gör så olika. Jag har fått uppleva detta på nära håll under den vecka som gått. Särskilt detta med att tycka och vilja olika. I kyrkomötet kan man rösta om saken. Men hur enkelt är det i andra sammanhang? Och även när man kan det: har majoriteten alltid rätt?

En psalm vi ska sjunga idag som handlar om att leva tillsammans är en av min ungdoms favoritpsalmer, nr. 289 ”Guds kärlek är”.

Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där gå och komma, att säga ”ja” till Gud och säga ”nej”. Guds kärlek är…

Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är…

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vår eget knutna jag. Guds kärlek är…

O döm oss, Herre, frisäg oss i domen. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är…
Text: Anders Frostenson 1968

En dag i kyrkomötets och kärlekens tecken

Igår gick jag in på ett konditori, en händelse som inträffar allt emellanåt, denna gång fick jag frågan: ”Är du präst?”. Eftersom jag var iförd prästkrage så var inte det jakande svaret någon högoddsare, men vi kommunicerar ju ofta så (med dylika varianter av retoriska frågor). Expediten sade att hon hade hört på radion att från första november kan homosexuella gifta sig i kyrkan.

Hon sade så, ”homosexuella”, men jag antar att hon menade människor som har en sexuell läggning där man attraheras av personer av samma kön som en själv, för det är väl just människor vi pratar om? Ibland i debatten kan jag undra om våra medmänniskor ses som just människor eller om dessa människor är reducerade till enbart en politisk stridsfråga som gör att vi kan berätta för de som inte tycker som vi hur dumma de är.

Sedan frågade hon vad jag tyckte, om jag var för eller emot, eller inte tyckte något eller inte ville säga. Jag tror inte att en exegetisk utläggning var det lämpligaste utan påpekade istället det lite lustiga att vara en del av statsförvaltningen och myndighetsutövningen, som vigselförrättare, nu när kyrkan är skiljd från staten. Både hon och ytterliggare en kund höll med.

När jag så tog upp min mobiltelefon hade jag ett meddelande från en vän som hört ”något om vigsel” och undrade om präster nu var tvungna att viga.

Redan innan konditoribesöket hade jag två gånger samtalat om vad för beslut som skulle fattas idag och vad vi tänkte om det och vad Jesus skulle tyckt och en massa aspekter. När jag så kom åter till Sankt Olovsgården kom jag i samspråk med en ämbetskollega och vi började fundera på när och hur vi ska samtala om vad som sker nu, den första november är ju ganska snart.

Vart vill jag nu komma med allt detta?

Jo, att det är nu det börjar. Samtalen med varandra, och andra. Det är nu vi ska leva med allt som har sagts, allt tyckande som har offentliggjorts, och allt tyckande som inte har offentliggjorts utan som vi kommer att upptäcka i olika sammanhang.

Personligen tycker jag att det är ett märkligt beslut och det är beslutat på ett märkligt sätt och på märkliga grunder. Jag tycker inte att det är mycket i allt detta som tyder på att det är en kyrka som har fattat beslutet (倪阔乐 (en för mig okänd Niklas, dock svenskskrivande) ger en icke-teologiskadad, från ateistisk horisont, utläggning av detta samt också en intressant kommentar om kyrkomötets beslut). Många aspekter som skulle kunna vara relevanta i andra sammanhang har fått gå före den stora frågan, hur relaterar Gud till allt detta: W.D.J.S?

Men oavsett vad jag tycker så är inte Kristi kyrka en gemenskap kring knäppa beslut, och inte kring visa beslut heller för den delen, utan Kristi kyrka (sorgligt splittrad i olika samfund här på jorden) är en gemenskap kring Jesus (till och med en gemenskap i Jesus) och det ger oss klara riktlinjer för det sp nu kommer. Vi får be vår Herre om hjälp att gå i hans fotspår i våra relationer:

Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. (Johannesevangeliet 15:17)

Det är inte bara viktigt för de inbördes relationerna i kyrkan, utan också för missionen:

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Johannesevangeliet 13:34-35)