• Mest lästa inlägg

  • Senaste kommentarer

    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Mikael AspelinMikael Aspelin om Utmattningssyndrom – Eft…
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Pingst, så komme vår i Jesu namn

Vi befinner oss mitt emellan de söndagar som, i den svenska evangelieboken, har namnen ”Söndagen före pingst” och ”Pingstdagen”. Pingst tycks sålunda vara viktigt!

Denna helg och högtid firar vi inte bara att Gud steg ned till jorden, eller om man så vill steg in i vår tillvaro. vi firar inte bara att Jesus dog och uppstod för dina och mina synders skull, för att allt som skiljer oss från Gud ska kunna tas bort så att vi får och kan umgås med Gud på det sätt som han vill.

Nej, vi firar att Gud har stigit in i oss, i våra hjärtan, in i din och min tillvaro. För två tusen år sedan, när Anden för första gången gavs åt alla som tagit emot Gud, gick det till så här:

När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. (Apostlagärningarna 2:1-4) Svenska Folkbibeln

Denna gång gick det dramatiskt till. På liknande sätt, med hörbara dunder och även emellanåt synliga blixtar från himlen, beskrev flera av de personer jag intervjuade under min etiopienresa väckelsens början i deras kyrka. Många kyrkor firade sin ”pingst” när Anden tydligt började verka just där.

Denna första utgjutelse skedde för två tusen år sedan, långt bort, men den sker också nu och nära: Varje gång någon kommer till tro och varje gång som någon döps i vår Herre Jesu Kristi namn (ja, eller annorlunda uttryckt: I den treenige Gudens namn), då utgjuts (eller snarare ingjuts) Anden i en människa. Genom tron griper vi tag och tar del av de löften som Gud knyter till dopet: Barnaskap hos Gud, syndernas förlåtels, att dö och uppstå med Kristus etc.

I episteltexten för söndagen före pingst läser vi lite om vad Anden gör i och med oss:

Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. (Romarbrevet 8:16) Bibel 2000

Att vi är barn, det innebär att vi får del av fastheten, grunden och tryggheten hos Gud.

Att vi är barn det innebär att vi är lika vår Pappa, det innebär att han vill att vi ska vara lika honom. Därför har vi fått den helige Ande, som också kallas Hjälparen så att vi kan mer och mer leva vårt liv som ett vittnesbörd om Gud genom att mer och mer leva ett liv likt Guds natur, alltså i kärlek och helighet.

”Så kommer vår i Jesu namn” är hämtat från Svenska Psalmboken, nr. 198 ”Likt vårdagssol i morgonglöd gick Jesus fram ur natt och död till liv förutan like.”

Jungfru Marie bebådelsedag

Hade egentligen ett annat inlägg ute (det återkommer nog en annan dag), men blev påmind om att det ju faktiskt är Jungfru Marie bebådelsedag idag på middagsbönen på Strängnäs stifts stiftsgård, Stjärnholm.

Vill gärna dela med mig av slutversen till en psalm som nog sjöngs i många svenskkyrkliga kyrkor i söndags, då vi firade Jungfru Marie bebådelsedag, och kanske också på några ställen idag.

Temat för den gångna söndagen var ”Guds mäktiga verk”. Ett fantastiskt firningsämne, vilket också skulle kunna uttryckas på följande sätt:

Vad gör Gud för mig/ i mig/med mig?

Psalmen har rubriken ”Alla källor springer fram i glädje”

Alla min akällor är hos Jesus, och de springer fram i Andens glädje när jag böjer mig och prisar Herren.

Du vare lovad, Kristus. (Svenska Psalmboken 481:5)

Gud är stor och helig och vi har bara att böja oss under detta, men Gud ger oss också den helige Ande så att vi just kan jubla i glädje över Guds mäktiga verk.

Andra söndagen i fastan, en god påminnelse om vårt beroende av Gud

Veckan efter andra söndagen i fastan, en söndag mitt i lunken av fastesöndagar. Inte märkvärdig på något sätt, men ändå ganska tung tycker jag. Temat är ”Den kämpande tron”, både Jakobs brottning vid Jabbok (Första Mosebok 32:22-32) och den kanaaneiska kvinnan som kommer till Jesus utanför Tyros och Sidon (Matteusevangeliet 15:21-28) illustrerar utmärkt detta tema.

Men det är inte det jag främst tänker på när jag tycker den är lite tung. Det är just att det är den andra söndagen i fastan. Kanske fastar du som läser, kanske inte (glöm dock inte Jesu ord: ”När ni fastar…” (Matteusevangeliet 6:16), inte ”Om ni fastar”, något stort finns i fastan. Detta att avstå världen till förmån för Gud är inget skojigt bonusbud, utan alldeles nödvändigt tror jag för vårt liv i Andens närhet). I alla fall, denna söndag har inget av glansen av de söndagar och firningsdagar som föregått den.

Vi har festdagar som fastlagssöndagen och de andra dagarna i fastlagen då fastan tycks vara långt borta och vi får glädja oss åt allt det goda som vi ständigt  tar emot från Gud, (fastlagen varierar lite i längd mellan olika kyrkotraditioner, men varar åtminstone från söndagen innan askonsdagen till och med fettisdagen (dagen innan askonsdagen)). Läs gärna Anna-Saras underbara text om fastlagen och fastlagssöndagen och Kärlekens väg som temat är på fastlagssöndagen.

Sedan kommer askonsdagen då fastan inleds. Då är det lätt att man med stor iver och goda föresatser börjar avstå ifrån det man tänkt fasta ifrån.

Endast några få dagar senare kommer första söndagen i fastan, den första festdagen, eller pausen i fastan, eftersom det inte är fasta på söndagar. Då firar man alltid att Jesus uppstod (dagen efter sabbaten, alltså söndagen). Varje söndag är en liten påskdag, Jesu uppståndelsedag.

Sedan kommer så en lång vecka till andra söndagen i fastan och man märker hur svårt det är att leva enbart med hjälp av goda föresatser. Ständigt längtar man efter lite mera surfande än man i sitt hjärta beslutat. ”Kanske kan man ändå ta en kaka till, jag vill ju inte göra den ledsen som bakat.” Kanske inte TV:n är avstäng så där som man tänkt för att man istället skulle be och läsa Bibeln.

Nej, efter en tid brukar den mest vane fastaren inse att fasta inte främst är en fråga om att själv lyckas avstå något för att ägna mer tid och energi till Gud, utan att fasta än en gång visar av hur total oförmögna vi är att själva göra Guds vilja och hur beroende vi är av Faderns trofasthet, Andens kraft och Jesu broderskap.

I Bo Giertzs bok Stengrunden så finns det en god bild av vår kamp mot synd och bortvändhet från Gud och ett liv i kärlek. Han säger att vi går där på vårt hjärtas åker, vi finner många stenar (synd och bortvändhet) som hindrar växtligheten och ger dålig jordmåg. Vi tar vår spade och börjar avlägsna dem en efter en, i jakten på att bli kvitt flera så gräver vi igenom jorden och lägger fler och fler stenar vid sidan av. Men tillslut, när vi tror att i stort sett hela åkern är fri från sten och att såningsmannens säd kan falla obehindrat på vår åker och finna god jord (Lukasevangeliet 8:4-18), då när den sista stenen ska tas upp på spaden så kör vi spaden ner i själva berget, ner i hjärtats stengrund.

Den stengrund som dagligen märks då vårt hjärta visar upp sitt innehåll:

Det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. Sådant orenar människan. (Matteusevangeliet 15:19-20)

Det fantastiska, mitt i den svaghet och svårighet vi upplever när vi försöker göra som vår Mästare bjuder: ”Följ mig” (Markusevangeliet 1:17, med parallellställen), är att Jesu blod är ett försoningsblod som när det rinner ned på och träffar vårt hjärtas hårda stengrund förvandlar den till en klippa att  bygga vårt liv på.

Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig.  Vattnet, blodet som går fram från ditt hjärta, o Guds Lamm, låt det bli en dubbel bot för min synd och lagens hot. (Svenska Psalmboken nr. 231:1)

Om jag strävar aldrig så, räcker ej min kraft ändå till att lyda helt din lag. Om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar kvar. Blott i dig jag frälsning har. (Svenska Psalmboken nr. 231:2

Psalmers välsignelse

Jag är en riktig psalmnörd – jag älskar psalmer! Ja egentligen tycker jag mycket om musik överhuvudtaget, men psalmer har ett djup som mycket annan musik saknar. Psalmer har också varit (och är) viktiga för människors fromhetsliv. Tidigare hade de allra flesta en egen psalmbok, men däremot mer sällan en egen Bibel. Psalmer kan verkligen ge tröst, uppmuntran, utmaning och glädje!

I morgon ska jag prata på ”Missionsstunden” i den kyrka där jag jobbar om just psalmer, och framförallt kyrkopsalmer (d.v.s. psalmer om kyrkan). Detta har ju medfört den stora glädjen att jag idag har fått titta extra mycket i psalmboken! Under mina psalmboksstudier fastnade jag för en fantastisk psalm som också passar väldigt bra ihop med förra söndagens evangelietext (om Jesus som stillar stormen – som Martin skrev om). Psalmen jag tänker på är SvPs 48 ”Vilken vän vi har i Jesus”.

Vers 2 lyder: ”Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag, Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag. Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd. Den som sörjer vill han trösta, den som vacklar ger han stöd.”

svps48