• Mest lästa inlägg

  • Senaste kommentarer

    Adventstid återigen!… om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för AnnikawollschlagerAnnikawollschlager om Uppdaterad länk i ”Svens…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Mikael AspelinMikael Aspelin om Utmattningssyndrom – Eft…
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Rättvisemärkt

Idag börjar Fairtrade Fokus 2010, ett evenemang som passar bra i förhållande till vad Gud gav oss för uppgift just vid skapelsen: Att vårda skapelsen och att råda över den. En psalm i den Svenska Psalmboken kan fånga problemet och uppgiften:

Guds värld är en skimrande gåva till oss, som dess yta bebor. Men ack, hur den gåvan vi slösat i trots och i bristen på tro! För pengar kan Skapelsen fångas, förrådas och pinas till döds. Hur mycket av den har ej redan av otron och hatet förötts! (Svenska Psalmboken nr. 287)

Så kika in i din mataffär, din klädbutik eller varför inte din sportbutik eller andra ställen du handlar på och kika där efter olika märkningar som kan hjälpa dig att vårda skapelsen (och har de inte det du vet finns så fråga, ofta är man väldigt tillmötesgående (snart finns förhoppningsvis både rättvisemärkta/ekologiska russin och ekologisk fil på ICA Södermalm efter efterfrågan från kunder!)).

En kort visuell hjälp i sökandet efter ett mer hållbart och försvarbart leverne:

EU:s märkning av ekologiska varor, länken går till svenska Livsmedelsverket

Kontrollförenignen för Alternativ Odling

Andlig klarsyn, svårt och viktigt

Helgen har varit ett kringflackande predikantliv, och också en helg med många goda möten och trevliga tillställningar. Jag har fått vara i Vinliden, på Motorveckan och i Örträsk.

Jag vill dela med av några rader ifrån en av helgens sjunga psalmer:

Låt din Andes morgonstrimma skina i vår mörka själ. Låt oss i ditt ljus förnimma vad som är vårt sanna väl. En beständig tro oss giv och det ondas makt fördriv. Kraft och glädje oss förläna att din goda vilja tjäna.

Styrk din kyrkas svaga skara med den gyllne fridens band och för allting ont bevara hus och hem och fosterland. Avvärj tvedräkt, split och strid, främja enighet och frid. Övervåld och skräck förjaga och i mildhet oss ledsaga. (Svenska Psalmboken nr. 488 verserna 2 och 3)

Inte annat än att säga amen på denna bön, en bön om att få se oss själva i det ljus som Gud ser oss. Som syndare, men som räddade syndare genom Jesu död och uppståndelse och som människor som är kallade att tjäna rätt och sanning, fred och kärlek i den kraft som Anden ger oss.

Annandag pingst: Gå med Gud, ända till Lycksele

Nu har vi påbörjat boandet i vår nya lägenhet i Lycksele. Varmt välkomna förbi! Det kan kännas lite obekvämt och jobbigt att flytta, så ock denna gång. Det kändes tråkigt att lämna vänner i Skellefteå och lite osäkert att flytta till en ny stad och möta nya människor. Nu är steget dock taget och tärningen kastad (nu närmast kastades den på spelkvällen i Forsdalakyrka, kul!) och vi får se var detta slutar och hur resan dit ser ut. Be gärna för oss i allt detta nya!

Viss tröst och uppmuntran kan hämtas så här på annandag pingst från pingstens stora firningsämne: Att Gud är med oss, i oss, hjälper och styrker, leder och korrigerar, ropar för oss och påminner oss om att vi är Guds barn.

I slutet på konfirmationsgudstjänsten i lördags sjöng vi ur Psalmer i 2000-talet, nr 814 (Gå med Gud):

Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som krigar mot det onda.
Gå med Gud som känner väl din strid.
Gå med Gud som hör när hjärtan ropar.
Gå med Gud som fäster sig därvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar,
rätar krökta ryggar,
stillar hunger i rätt tid.
Gå i frid. Gå i frid. Gå i frid.

Fastan i liv och sång

Fastan är en speciell period, det är en period att återigen minnas att vi inte är här i världen för vår egen skull utan att vi lever med Gud och att det ger oss uppgifter i världen, uppgifter som går före våra egna bekvämlighetsönskningar och våra mål. Kort kan dessa uppgifter ifrån Gud sägas vara att utöva kärlek gentemot vår nästa, mot våra medmänniskor, och att vittna om gud och Guds kärlek till alla människor, till hela skapelsen och Guds erbjudande om räddning för alla människor. Det är kort och lätt att säga, men svårare att leva efter.

Igenom dopet och tron får vi den helige Ande, Hjälparen, som just vill stödja oss i levandet och ständigt påminna oss om att vi är Guds älskade barn. Idag fick vi en kärv påminnelse, vi som firade gudstjänst i Sankt Örjans kyrka i Skelleftehamn, om hur viktigt och allvarligt det underbara nådeslivet med Gud är. Vi sjöng psalm 565 – Gå varsamt, in kristen (nr. 344 i 1937 års psalmbok). Texten är ganska upplyftande på något sätt, men med den melodi som är i koralboken (jag antar att vi sjöng efter den i alla fall) så blir det en väldigt allvarlig stämning i stämman när man sjunger den.

Några exempel ur texten:

Gå varsamt min kristen, ge akt på din gång. Den vägen är smal och den porten är trång som leder till livet, och det är så få som finner den vägen och vill på den gå.

Den måste man varsamt, i ödmjukhet gå, i bön och i vaksamhet vandra därpå. Ett steg blott på sidan dig bringar i nöd, ditt själviska liv är din andliga död.

Något att bita i och leva i! Ett musikaliskt smakprov av muntrare karaktär kan åhöras Youtube framförd av Jan Johansson, dock är denna kanske egentligen alltför glad och lätt för att få vara med i denna allvarliga fastebetraktelse?

Psalm i fastetid

Han gick den svåra vägen upp till Jerusalem.
Han gick med sina vänner som skulle svika honom snart.
Han gjorde det för dem.
Han gjorde det för dem.
(Sv.Ps.442)

Tjugondag Knut, nu är det slut

Idag är det renplockat på julsaker, förutom de där små julpynten som går att hitta av och till fram till midsommar. Vi knutade ut julen redan i måndags eftersom vi båda kunde deltaga görandet då. Så ingen julgran finns mer att beskåda, ett minne får dock komma med i detta inlägg.

Idag är det bara jag hemma, dock kommer min främsta nådegåva hem om en liten stund, så då har jag ägnat mig åt andra avslutningar: Jag har varit och tagit adjö av mitt arbetslag i Sankt Olovs församling. Sedan hade jag glädjen att få några hem på middag vilket var väldigt trevligt!

Den kommande söndagens gudstjänst är det så dags att ta adjö av församlingen, vi får lämna varandra vid livets källa (temat för söndagen). Precis som med julens slut (i kyrkan är den dock inte slut, vi firar väl framemot Kyndelsmässodagen den 7 februari) som jag vet kommer varje år (plötsligt är krubban passé, fastän påskens kors aldrig behöver tas ned och läggas undan (konstigt undrar varför?)) så är det ändå överraskande att denna tid i Sankt Olov nu är slut. På fredag ska vi ha ett avslutande samtal och så söndagens gudstjänst.

Nå, ni ska ha ett stort tack för denna tiden, och även om avslutningen inte blev vad jag trott eller hoppats så hoppas jag att den långa goda tiden ska väga upp och bevara denna tid i mitt liv i ljust minne! Tack för det som varit, nu vandrar vi vidare:

O, hur saligt att få vandra hemåt vi vår Faders hand. Snart vi slutat ökenfärden och går in i Kanaans land. Härligt sången där skall brusa, stark som dånet av en vattuflod: Äran tillhör Gud och Lammet, som oss vunnit med sitt blod.

Och så får vi sjunga tillsammans:

Här vi skiljs ifrån varandra, här är möda sorg och strid, men uti i den gyllne staden snart vi mötas får i frid. Härligt sången där skall brusa, stark som dånet av en vattuflod: Äran tillhör Gud och Lammet, som oss vunnit med sitt blod.

Väl mött på vandringen!

Skitdag och toppen-Gud!

Vissa dagar är inte toppendagar, andra är ännu sämre. Idag var en dag som började på minus, vändningen kom inte förrän på eftermiddagen. Som en del vet så är det rätt oklart vad jag gör efter den 15 december, då slutar min pastorsadjunktstid i Sankt Olovs församling (en mycket rolig och givande tid!), och idag blev det ännu oklarare vilket inte gjorde mig helmunter.

Så gick dagen och det blev tillfälle för psalmsång, psalm nummer 249 – ”Blott en dag…”. I den andra versen, vilken jag tror att jag kan baklänges efter denna adjunktstids alla begravningar och dop (där den ofta sjungs), grep så vår Herre in i min situation med ett fantastiskt löfte, och en stabil försäkran:

Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd. Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd. Morgondagens omsorg år jag spara, om än oviss syns min vandrings stig. ”Som din dag, så skall din kraft ock vara”, detta löfte gav han mig. (Svenska Psalmboken nr. 249)

Gud är god, och jag är buren av honom!

Att leva tillsammans

Idag är det söndag (om nu någon skulle vara ovetande om detta :-)) och jag har en lugn och skön förmiddag hemma i väntan på att fira gudstjänst i St. Örjans kyrka kl.16. Denna söndag handlar om att leva tillsammans, något som inte alltid är så lätt. Vi är ju så olika, tycker så olika, vill så olika och gör så olika. Jag har fått uppleva detta på nära håll under den vecka som gått. Särskilt detta med att tycka och vilja olika. I kyrkomötet kan man rösta om saken. Men hur enkelt är det i andra sammanhang? Och även när man kan det: har majoriteten alltid rätt?

En psalm vi ska sjunga idag som handlar om att leva tillsammans är en av min ungdoms favoritpsalmer, nr. 289 ”Guds kärlek är”.

Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där gå och komma, att säga ”ja” till Gud och säga ”nej”. Guds kärlek är…

Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är…

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vår eget knutna jag. Guds kärlek är…

O döm oss, Herre, frisäg oss i domen. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är…
Text: Anders Frostenson 1968

Livet och döden

De senaste veckorna har det blivit ganska många begravningar för min del och då blir det ju ofrånkomligt en hel del funderande över både livet och döden. När jag funderar så kommer det ofta upp psalmer eller sånger i mitt huvud. De psalmer som (enligt mig) oftast sjungs på begravningar är 249 (Blott en dag) och 297 (Härlig är jorden). Andra på topp tio är 248 (Tryggare kan ingen vara),  190 (Bred dina vida vingar) och 251 (Var jag går i skogar berg och dalar).

En psalm som jag haft med mig ett tag och  som jag fick upp ögonen för på min första prästpraktik (Tack Charlott) är Sv.Ps. 625. Den är nog inte så känd, men den har en fantastisk text.

En dag jag lämnar mitt hem och mina vänner. Vem känner dödens dal, vart leder skuggans stig? Ängslan mig trycker och frågorna mig bränner. Ett enda vet jag dock och det är nog för mig.

Någon skall ropa det namn jag fick i dopet. Någon skall viska det och rösten är min väns. Och jag skall väckas av viskningen och ropet, buren i trofasthet och kärlek utan gräns.

Vik undan ängslan. Han död i liv skall vända. Kristus ur graven gått. Han kallar mig vid namn. Stilla jag väntar i vad som än skall hända ropet och viskningen och vilan i hans famn.

Text: Eva Norberg 1962

Ny predikan – dopet!

Inspirerad av Maritn lägger jag också ut dagens predikan om dopet, så kan ni kära bloggläsare jämföra!

Vill också göra reklam för en ny favoritpsalm:

När vi i tvivel frågar oss om vi är rena toner.
Då svarar Gud: Han lovar oss
att Jesus allt försonar:
I vattnets tecken blir du ren,
som sommarsolens klara sken
i himmelrikets sommar. (Psalmbokens tillägg 754)