• Mest lästa inlägg

  • Senaste kommentarer

    Adventstid återigen!… om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om HBT och tro
    Profilbild för Ulrik PeterssonUlrik Petersson om Yoga och annat trams – s…
    Profilbild för AnnikawollschlagerAnnikawollschlager om Uppdaterad länk i ”Svens…
    Profilbild för Martin WalldénMartin Walldén om Utmattningssyndrom – Eft…
    Profilbild för Mikael AspelinMikael Aspelin om Utmattningssyndrom – Eft…
  • Senaste inläggen

  • Arkiv

Humanisternas blogg

Sedan vi började blogg så har jag börjat göra utflykter i bloggsfären på internet. Via Humanisternas hemsida kom jag till något som heter ”Humanistbloggen”. Där jag förväntade mig att finna allsköns lustmord och seriösare dito på religon i allmänhet och kristen tro i synnerhet. Döm av min förvåning (till hjälp i dömandet så ska jag säga att den var stor) då jag finner mycket intressant rörande vad en kyrka är:

  • Var går gränsen för att fortfarande kunna kalla sig kyrka?
  • Vill man vara med i en kyrka som inte står för något?
  • Något man inte kan ta bort ur kristen tro, om den fortfarande ska vara kristen, är att Jesus var Gud som dog och uppstod.

Många av dessa frågor är sådan som borde diskuteras i varje församling i Svenska kyrkan och i andra kyrkor.

Upprinnelsen är en artikel i Aftonbladet av Patrik Lindenfors, med titeln: ”Släng ut mig”. Intressant läsning den också.

Kan man skriva ”Läs och begrunda” om något utgivet av Humanisterna? Om man kan det så gör jag det.

Mekane Yesus och lagens tredje bruk och församlingstillväxt

Det har varit mycket om lagens tredje bruk på sistone, alltså vad vi ska göra som kristna, och det kan verka som att jag menar att vi ska sjunga med i den allmänna och ofarliga kören som sjunger om att vara snäll mot miljön. Det är ju bra att vara det (och synnerligen Gudi behagligt tror jag), men en kyrka som siktar mot vad världen vill och gör istället för vad Gud vill är väldigt farligt, den riskerar att förlora sig själv.

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. (Matteusevangeliet 6:24)

Just i frågan om att rädda miljön så är ju Gud och världen stundtals ganska nära varandra, men det gör det ju till en än mer delikat uppgift att balansera emellan.

Nå vart vill jag komma med detta då?

Jo, jag skulle vilja lyfta upp ett exempel från en av våra systerkyrkor, en kyrka där inte allt fungerar perfekt, men där viktig orsak till detta är den snabba ökningen av antalet medlemmar (spännande att fundera över jämfört med många av våra svenska sammanhang). Kyrkan är Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus (EECMY).

EECMY är världens näst största lutherska kyrka. De har devisen/slogan ”Proclaming the whole Gospel to the whole person.” Nu börjar vi komma till vad jag vill, lagens tredje bruk är inte bara något som vi kan syssla med, nej det är den väg som vi ska följa. Vi vandrar då i vår Herres och Mästares fotspår. Kanske någon har funderat på, efter alla rubriker med ”Lagens tredje bruk” i sig, om detta bruk bara leder till att vi ska släcka lampan i rummet efter oss, spara på vattnet när vi diskar och flyga mindre. Nej, denna vandring i Jesu fotspår leder snarare till väckelse och att Guds rike breder ut sig på jorden.

Vi går tillbaka till exemplet EECMY. 1959 är den officiella starten, men arbetet som nu är EECMY började för längre sedan än så. Vid starten var man ungefär 20 000 medlemmar, nu är man cirka 4,5 miljoner (jämför med den största lutherska kyrkan i världen, Svenska kyrkan som gått från cirka noll medlemmar till cirka 7 miljoner på cirka tusen år).

Här nedan är deras logo och kanske också en delförklaring till varför framgångarna för evangeliet följt dem?!

eecmys-logga

Hela evangeliet till hela personen. Inte ett stympat evangelium och inte en glömd bit av människan. Låter som något att tänka på.

Vad kan de mena då?

När jag var där och gjorde ett fältstudium om församlingsplantering (med fokus på Västra synoden (ungefär stift)) så slogs jag av några saker.

Det första var att det inte gick att skriva/behandla ”bön” som en faktor för alla planteringar och all tillväxt, för man bad konstant om allt möjligt. Här i Sverige behöver vi nog påminna oss mer om detta

I övrig fann jag tre starkt bidragande  faktorer till tillväxten.

  • Karismatik – Kraftgärningar, under, helanden, tecken, tydlig andeutgjutelse i bästa apostlagärningarnastil (många församlingar firade sin ”pingst”, dvs. när Anden börjat att på ett srskilt sätt verka i deras församling vilket lett till en stark tillväxt).
  • Socialt arbete – Det har varit en naturlig del i den lutherska kyrkans missionssammanhang sedan starten, den har varit en naturlig del av kyrkan sedan starten. Likaledes är den en av fyra saker som en församling i Svenska kyrkan ska göra (enligt Kyrkoordningens 2 kapitel, första paragrafen ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission”).
  • Vittnesbörd av en enskild person, till en specifik plats – Detta är ofta kopplat till de två första genom att personen ofta upplevt ett helande eller ett ingripande av levande Gud i sitt liv eller i sin närhet och sedan tar denne med sig budskapet om detta hem till sin hemtrakt och vittnar och börjar samla människor för att be.

Man kan tycka att jag kom lite bort ifrån ämnet, men jag vill poängtera att lagens tredje bruk inte bara är för att rädda världen i största inomvärdsliga allmänhet, utan ett direkt sätt att vittna om Jesus och sprida budskapet om Guds frälsning för hela mänskligheten.

Biskopsval i Stockholms, Härnösand och Borgå

För tillfället är det mycket biskopar i media. Biskopar som tycker att Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten och biskopar som tycker att Svenska kyrkan inte ska behålla vigselrätten.

Detta kan ju synas viktigt, men jag skulle säga att det finns mer som är viktigt kring våra biskopar för tillfället.Det stundar biskopsval till biskopsstolarna i Stockholms stift, Härnösands stift och Borgå stift (Finland).

Ofta och på många sätt framförs det kritik rörande våra biskopar och kring Svenska kyrkan, också från undertecknad. Svårt kanske att tänka sig att det skulle vara annorlunda än att många engagerade människor gav uttryck för olika tankar och åsikter inom en så stor rörelse och rörande en så stor påverkansfaktor i samhället som Svenska kyrkan, vilken dessutom bygger på det viktigaste och mest engagerande och (som det verkar) mest anstötliga som tänkas kan: Jesus Kristus.

Att invända och opponera sig är viktigt när något hotar att skymma Kristus, men det är inte lika viktigt som att be.

Vi behöver be för biskosvalen, be för evangeliets framgång i Sverige och Finland (på andra sätt och genom biskoparnas verk). I Trosbekännelsen säger vi: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig…”, vilket ju faktiskt borde innebära att vi tror att Gud kan göra allt?

Vi läser i Johannesevangeliets sextonde kapitel att vi tycks ha bibliska skäl till att tro att Gud är allsmäktig:

Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.  (Johannesevangeliet 16:23-24)

Tänk om vi gnällt och invänt och fördömt istället för att be i Jesu namn och låta vår glädje bli fullkomlig?

Prövningens stund

Idag är det första söndagen i fastan och dagens rubrik är ”prövningens stund”. Evangelietexten som lästes i många kyrkor idag var hämtad från Matteusevangeliet kapitel 4 verserna 1-11. Där kan vi läsa om hur Jesus, i öknen, sätt på prov av djävulen. Också vi möter många prövningar i våra liv. stora och små. Och när vi gör det är det gott att påminna sig om att vi inte möter dem ensamma. Jesus har prövats precis som vi och han delar våra prövningar.

En psalm jag vill bära med mig ut i veckan som kommer är SvPs 48 – ”Vilken vän vi har i Jesus”. Jag ger den till er också:

Vilken vän vi har i Jesus, trofast, kärleksfull och god! När vi frestas, när vi prövas, vill han ge oss kraft och mod. Ofta tyngs vi ner av oro, glömmer att vi har en vän som har lovat vara med oss, hjälpa om och om igen.

Har du sorger och bekymmer, är du modlös trött och svag, Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag. Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd. Den som sörjer vill han trösta, den som vacklar ger han stöd.

Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår, säg till Jesus vad du känner, våga tro att han förstår. Han som bar vår synd och plåga i sin egen kropp en gång älskar oss och ger oss vila, tänder hopp och föder sång.

Text: J. Scriven ca 1855, E. Magnusson 1984

Ny predikan – ”Kärlekens väg”

Nu finns förra söndagens predikan upplagd under ”Anna-Saras predikningar”. Temat var som jag tidigare skrev ”Kärlekens väg”. Trevlig läsning!

Kommentera gärna!

Uppdaterad länk i ”Svenska kyrkan och äktenskapet, positiva tongångar”

Nu, så. Nu fungerar länken. Artikeln heter ”Prästers nej ointressant”, finns under arkivet för januari i Svenska kyrkans artikelarkiv.

Kärlekens väg

På söndag är det fastlagssöndagen, sista söndagen innan fastan inleds (på onsdag – även kallad askonsdagen). Fastlagssöndagen är på många håll i världen en festsöndag – Karnevaler är ju vanliga som ett sätt att ta förväl av vardagen och gå in i fastans enklare tillvaro. Jag tycker om idén om att kontrastera saker mot varandra. Från glädje till allvar och från allvar till glädje. Saker och ting blir tydliga när man tar dem på allvar och låter var sak ha sin särprägel. Det gäller både veckans dagar (vardag och helg) och våra kristna högtider, som ger dynamik till livet.

Nu på söndag är det ju då som sagt fastlagssöndagen och temat är ”Kärlekens väg”. En av texterna som kommer att läsas är hämtad från 1:a Korithierbrevet kapitel 13. Där återfinns en text som ofta kallas för kärlekens lov och delar av texten läses ofta ofta vid vigselgudstjänster och blir ju då någon slags romantisk dröm om kärleken. Men när texten hamnar såhär på en söndag finns ju möjligheten att gräva lite djupare i texten och se vad de egentligen är frågan om, och det är spännande…

Jag tycker väldigt mycket om kärlekens lov, det är stora och vackra ord och texten är som en predikan i sig. Men den får ingen riktig rättvisa om man bara läser kapitel 13. Läs hela avsnittet kapitel 12-14 i 1:a Korinthierbrevet om du inte har gjort det så framträder en helhetsbild av vad det är Paulus talar om.
Nu framträder bilden av den kristna gemenskapen, Andens gåvor och kärlekens plats där.
En bild av de troendes gemenskap och av hur vi alla har gåvor och talanger som är till för varandra. Gud har gett oss varandra!

Och där kommer kärlekens lov in – eller snarare kärlekens väg. Vägen vi har att vandra tillsammans är den i kärlek. Har vi alla gåvor, all kunskap, allt vi kan tänka oss men saknar kärlek – ja då barkar det rätt snabbt åt skogen. Då börjar vi använda det vi fått för egna syften. Kanske börjar vi manipulera andra eller sträva efter att själva framstå som framgångsrika. Allt för många människor har farit illa av kärlekslösa andliga ledare – om än aldrig så rikt utrustade med gåvor.

karlekens-vag

Vi behöver ödmjukhet och kärlek i vårt liv med varandra, för vi är alla sårbara och begränsade människor.

Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”  1 Kor.13:12-13

Svenska kyrkan och äktenskapet, positiva tongångar

Ibland blir jag lite nöjd, som när jag läser denna artikel om Svenska kyrkan och äktenskapet och vigselrätt kontra vigselplikt. Den är hälsosamt befriad från utryck som nedvärderar andra. Sakligt berättar den om hur det faktiskt kommer att påverka kyrkan med att präster som tror att det är Gudi behagligt med samkönade äktenskap och tillsammans med präster som tror att det är Gudi behagligt med enbart tvåkönade äktenskap.

Påverka i betydelsen: på ett pastoralt plan, hur det kommer att påverka kyrkan på andra sätt är en större fråga.

Läs gärna och be att denna ton alltid skulle vara den minst toleranta och minst kärleksfulla så att vi inte slits sönder i den kristna kyrkan av frågan om relationer och andra viktiga, men på ett sätt perifera frågor. Detta med ”den kristna kyrkan” är en viktig passus, denna fråga är ju inte något för Svenska kyrkan allena, utan i allra högsta grad en ekumenisk fråga.

I många diskussioner i kyrkliga sammanhang vore det gott om Paulus förhoppningar finge råda:

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. (Romarbrevet 12:9-10)

 

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen (Romarbrevet 13:8)

Biskoparna och vigselrätten och Kyrkans tidning

Så kom den så, torsdagen, då det i brevlådan dimper ned en tidning som en av mina vänner kallade ”Torsdagsdepressionen”. Vi talar alltså om Kyrkans tidning. Det finns mycket att säga om denna publikation, men en sak kan slås fast, det kan inte vara lätt att vilja skildra en så spretig rörelse som Svenska kyrkan. Sedan önskar ju förstås jag att redaktionen antingen kunde undvika att i så hög grad enbart driva en linje (vilken jag inte heller alltid uppskattar, det är ingen helt roseniansk/evangelisk-luthersk publikation vi talar om ) eller vara duktigare på att lyfta fram olika sidor av ett ämne/ärende. Men de har sin fulla rätt att göra som de gitter, och jag har min fulla rätt att läsa eller inte läsa samt att applådera eller bli besviken över opinionsbildningen i tidningen och opinionsbildning annorstädes. Vi lever ju, tack gode Gud, i en demokrati! Om Herren dröjer så får jag kanske anledning att återkomma till Kyrkans tidning någon gång.

Nu gällde det närmast en fråga som varit på tapeten en längre tid (nåja en knapp vecka) som aktualiserades i hög grad av denna veckas nummer av Kyrkans tidning: Vigselrätt eller ej för Svenska kyrkan? Onda biskopar eller goda biskopar? Vilka är egentligen mörkermän (eller är kanske några talibaner som Lennart Koskinen uttryckte det)? (1)

Jag tänkte återkomma till huruvida något av biskopslägren har kommit fram till något som i mitt tycke är klokt, för stunden glädjer jag mig åt att biskoparna faktiskt inte bara sticker huvudet i sanden och bugar under herr Reinfeldt och andra makthavare och opinionsbildare som kanske inte alltid vill vara med i kyrkan, men gärna styra den (eller i alla fall ha åsikter kring hur den ska agera och inte agera i olika frågor).

Jag kan redan nu yppa att jag är mest positiv till de nio biskopar som önskade att kyrkan skulle avsäga sig/fråntas vigselrätten. Tydligen är det så att man inom vår lagstiftande församling inte är lika positiv, bland annat verkar man tycka att detta kommer i senaste laget (vilket förstås kan vara sant ur deras synvinkel).

Dock tycks en majoritet (om än knapp bland de som besvarat enkäten) av Kyrkomötets ledamöter vara inne på samma linje som jag, de uppskattar att biskoparna nu gjort sin röst hörd.

(1) För detta blev Koskinen anmäld av en präst till kyrkans ansvarsnämnd, anmälan togs tillbaka efter att biskop Koskinen bett om ursäkt.