Vänner, nya perspektiv, praktikant och Kristi kropp

Har tagit en liten paus ifrån sollapandet på vår stillsamma balkong, det blev så varmt att jag kände att en paus skulle sitta fint! Anna-Sara och jag har en lugn dag där nästa projekt är att göra kalops. Daniel däremot, vår vän och blivande kollega ifrån Uppsala, sliter och släpar på mitt kontor i Sankt Olovsgården.

Vi har glädjen att ha Daniel boende hos oss under några veckor, han gör praktik i Sankt Olovs-församling fram till den sjunde juni.

Det är härligt att träffa honom och våra samtal ger dessutom perspektiv på den jag blivit i min yrkesidentitet och ger insikter om skillnaden mellan studier och arbete. Helt enkelt är det som Ordspråksboekn säger:

Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa. (Ordspråksboken 27:17) Bibel 2000

Våra samtal och att få arbeta och vila med Daniel har påmint mig i Guds rike och i den kristna församlingen behöver vi varandra.

Bön

På söndag är det bönsöndagen vilket förpliktigar till att uppmärksamma bönen. Detta gör jag gärna och gudstjänsten kommer att innehålla många olika former av bön. Att förbereda en predikan om bön känns dock svårt. Stora och viktiga, och på ett sätt självklara ämnen, är svåra att predika över tycker jag. Det finns liksom så många trådar att dra i.
I bönsöndagens evangelietext (Luk. 18:1-8) uppmanar Jesus oss att alltid be. Alltid. Det kan kännas både tungt och kravfullt, men jag tror inte att det är tanken. För fortsättningen är… och inte ge upp. Bön och hopp!

När bön ger känslan av att jag ska lyfta mig i håret, sträva mot ouppnåeliga höjder, då blir det tungt och svårt – och fel. När vi istället låter bönen landa i oss, komma nära så att vi istället kan stå stadigt med båda fötterna på jorden – då har vi hamnat rätt.

Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner. (Sv. Ps. 717)

Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. (Ef.3:17-19)

Om ”Om Jesus” och om käpphästar

Jag har just börjat läsa boken Om Jesus av Jonas Gardell. Anna-Sara har sagt att jag inte får ”käpphästa” när jag gör det. Med ”käpphästa” menas att tjata om mina favoritämnen, som är väldigt förutsägbara för min livskamrat, och att göra det i hög grad. Jag tror att när det gäller något sådant som att greja med Bibelns trovärdighet och den ”historiske Jesus” så har jag väldigt nära till käpphästningen.

Jag vet inte om käpphästnings-förbudet också gäller på bloggen? Jag tror att Anna-Sara är nöjd så länge hon slipper höra samma sak om och om igen. Problemet är ofta inte att hon inte håller med, men att hon tycker att man kan nöja sig med att orera om ett ämne lite mer kortfattat och lite mer sällan än vad jag tycker (eller gör).

Åter till boken, nu när jag kommit ut som Gardell-läsare. Jag kan också avslöja att jag läste Om Gud när den kom. Jag förväntar mig att finna ungefär samma sak nu som då: En del tänkvärda och intressanta frågor och frågeställningar, men en ganska smal forskningsfora som presenteras som om den vore all forskning som finns, eller i alla fall en väldigt stor del av huvudlinjerna, och som blandas ihop med Gardells eget tyckande och också blandas med ömsom hållningen att inget i Bibeln egentligen går att veta om det stämmer och hållningen att man kan bygga resonemang och hämta information i från bibeltexten.

Jag vet inte om jag kommer att finna detta, men efter de första kapitlena kan jag ana denna tendens, och med erfarenheterna från Om Gud så misstänker jag att det kommer att sluta så. Tyvärr.

Tyvärr av flera skäl, dels det skälet att jag gillar mycket av Gardells humor och hans sätt att presentera allvarliga saker så att skrattet fastnar i halsen och hans poäng sätter sig i hjärtat. Dels tyvärr för att fler än en recensent, och säkert läsare, utan så mycket teologikunskap verkar tro att mängden fotnoter ger trovärdighet och tyngd åt Gardells bok, men jag menar att det är fotnoternas innehåll som är relevant. Det blir ju lite intressant när inte bara Gardells berättarteknik och bokens litterära höjd bedöms, utan även Gardells kunskaper, av olika teologiska ”närapåteologianalfabet-skribenter” i recensioner  (exempel: Västerbottens-Kuriren, Norrköpings-Tidningar, Norrbottens-Kuriren).

Vad vet de om teologi? Vad vet de om Gud? Hur kan de bedöma det som de ger ett omdöme om?

Det braiga är förstås att vår Herre och frälsare blir ett ämne som kommer upp i det offentliga samtalet.

Jesusmanifestationen

Den andra maj fylldes Sveriges huvudstad av 18000 Jesushyllare! Fantastiskt!

Jag var på plats förra året, mycket gott tyckte jag. Jag känner viss saknad över att inte ha varit där i år, men jag gläds så här på distans över den stora uppslutningen av människor och all bön för Sverige som skedde!

Sveriges-Radio, DN, Dagen

Grunden

Vi har haft den stora glädjen att två gånger bli inbjudna till äldre syskon i tron för att få ta del av delar av deras bibliotek, båda gångerna har det varit från äldre präster som böckerna härstammat. Det har varit väldigt trevligt och vi har gått därifrån med mer material till redan dignande hyllor. Lärdom må vara en lätt börda, men inte lärdomens förpackningar. På lut har vi också 7,5 kilo Illustrerat Bibellexikon, en länge efterlängtad tyngd för min del, som min farbror skänkt oss.

Detta med, för undertecknad, nya böcker från en avslutad prästgärning är inte bara intressant, även om det onekligen ligger ett visst drag av tidsstudium och samtidshistoria över det hela, det är också direkt uppbyggligt.

Grunden heter en bok som vi fick idag, en konfirmandbok av Bo Giertz. Redan på första uppslaget kommer en god påminnelse till ala och envar:

Varför kallas du kristen?

Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Kristi kyrka och med kyrkan bekänner, att Kristus är min frälsare.

Ibland kan vi behöva vila i att vi är upptagna i kyrkan, vi är Guds barn, Gud är nådefull, Gud älskar oss, vi har den helige Ande.

Det är verkligen så att:

Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? (Romarbrevet 8:32)

Söndagarnas söndag, påskdagen

I dag är det påskdagen, en stor dag och den främsta av söndagar (i betydelsen att alla söndagar är dagar att minnas att Jesus uppstod dagen efter sabbaten, vilket är lördagen). Vi har på många håll i kyrkorna över hela vårt land fått ropa och svara varandra:

Kristus är uppstånden!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden!

Ja han är sannerligen uppstånden!

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!

JA HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

Det är stora ord och att vi på detta sätt ropar till varandra kan tjäna som en påminnelse att detta är ett budskap till en hel värld, ett helt land, alla våra nära och kära, oss själva, vi behöver ständigt ropa:

Kristus är uppstånden, omvänd dig och tro evangelium!

Detta budskap är vad kyrkan har att förvalta, det är vår skatt och Guds gåva till alla människor.

Glad Påsk!

Låg-fredag

Vi är hemkomna efter långfredagsgudstjänst i Bergsbykyrkan. Det stora lugnet och den stora mattheten har infunnit sig, en verkligt låg-fredag. Jag känner mig fysiskt sorgsen. Det enda vi har orkat med är att ha suttit i varsin skön soffa och fåtölj och läst och sovit.

Vår Herre och Frälsare är död, inget finns mer att hoppas på. Vad är det värt att den romerske officeren utbrister:

Den mannen måste ha varit Guds son. (Markusevangeliet 15:39)

Om inte Gud är en levande Gud, då är vi döda. Då är denna världens kamp och girighet, ondska och våldsamheter och ofta stora oförmåga att ge godhet till sina inbyggare det enda vi har att vänta oss av livet.

Då måste vi säga som en gång August Strindberg:

Det är synd om människorna. (ur pjäsen Ett drömspel)

Men, som Strindbergs slutord, inte i pjäsen, men väl i livet, lyder:

O Crux ave spes unica – var hälsad kors, mitt enda hopp

Något finns att hoppas på, något finns som blir synligt och tydligt på korset.

Synligt på korset blir dina och mina synder, hur mycket ont det är att vara bortvänd från Gud och inte göra Guds vilja, att inte leva i kärlek till oss själva, våra medmänniskor och till Gud. Men synligt på korset blir också Guds kärlek till oss, det är våra synder som Jesus bär. Vi blir räddade genom Jesu död. Dagens gammaltestamentliga text från Jesajas femtiotredje kapitel får avsluta inlägget:

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. (Jesaja 53:5-6)

Några bilder från Stjärnholm-Uppsalaresan

uppsalaresa4

Hugade restaurangbesökare utanför Messob i Uppsala

stjarnholm6

En vacker och annorlunda ikon på Stjärnholm

stjarnholm3

Stjärnholms kapell

giertz

Goda vänners lag och en Bo Giertzbok

Alla tycker inte om kristendom i skolan

I ett tidigare inlägg skrev jag om Bibeln och kristen tro i skolan, alla tycker dock inte om detta. Bibeläventyret har visst fått kritik och på flera håll förs diskussioner om skolavslutningarnas vara eller inte vara, och om skolkyrkor/kamratstödjare/skolteam ska tillåtas i skolans lokaler.

Jag tycker som vanligt att man kan gott gå milt fram i sin kritik av skepsis mot kyrkan på skolor, men att det inte skadar några elever (snarare gagnar) om lite av Kristi kärlek och godhet får insteg i korridorerna bland klotter och könsord.

Med detta sagt så går mina tankar till till exempel Christer Sturmark, ber om ursäkt att jag har dig som exempel flera dagar. Jag, och flera med mig (läs exempelvis artikeln i Expressen ”Rädda humanismen från Humanisterna”), förstår inte den överdrivet negativa hållningen gentemot kristen tro och religon som Sturmark tid efter annan framför som fullständigt självklar. Som vanligt är det ju så att  paradigmet, utgångspunkten, att Gud inte finns, är lika svårt att motivera som en teistisk världsbild (alltså att Gud finns). Egentligen är nog en ateistisk världsbild nog svårare att trovärdigt hävda eftersom Jesu levnad på jorden är mycket svår att vifta bort.

Nå, det var inte hit jag skulle komma, utan till något som jag undrar om det är Christer Sturmarks alternativ till Jesu kärlek.

hans blogg skriver han, om fritänkare:

De är ateister, agnostiker eller betraktar gudsbegreppet som ett meningslöst och/eller irrelevant begrepp. De tror inte på en personlig gud, de tror på mänskliga rättigheter, människans värdighet och egna moraliska ansvar. De tror på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet, men inte rätten för religiöst troende att tvinga andra att underordna sig de egna dogmerna (min markering).

Jag förstår inte. Varför finns mänskliga rättigheter om Gud inte finns, vem ger människan ett värde och en okränkbarhet då? Varför har människan ett moraliskt ansvar? Inför vem? Andra människor? Lägg av, vi är väl inte tillbaka i gågna tider? Nu gör vi väl som vi vill? Ingen ska väl tala om för mig vad jag ska göra?

Jag förstår att Sturmark inte vill underordna sig, och det är helt okej (inomvärldsligt sätt alltså, på domens dag behövs nog en lite nackknyck (inte under människors påbud, utan under Guds överinseende)) vi har ju religionsfrihet med mera.

Men, varifrån hämtar Sturmark rätten att misskreditera religion? Och på vad sätt, vilka företrädare har han mött? Hur har han blivit tvingad? För att hävda att Gud är alltings ursprung och mål, att Jesus är enda vägen till Fadern och att den helige Ande verkar genom troende människor här och nu, det kan ju aldrig vara att tvinga någon att underkasta sig. Möjligen kan det komma ett krav på att få tycka så, men det hoppas jag att Sturmark inte motsätter sig. För var landar vi då? Om någon får bestämma vad som får sägas och inte, vi har yttrandefrihet, inte frihet från att höra vad människor säger som tycker annorlunda än jag.

Vad reagerar jag mot då? Jo, att Sturmark så ofta gör exakt samma sak, se längst ned i artikeln om ett nytt Amerika:

Rent generellt bör världens demokratier undvika religiösa ledare.

I Expressen skriver Sturmark om religionsfrihet:

Religionsfriheten betraktas av många som en självklar mänsklig rättighet. Men det juridiska begreppet ”religionsfrihet” har spelat ut sin roll. Att hålla fast vid detta speciella skydd för utövande av religion är allt annat än enkelt. Förutom att begreppet är motsägelsefullt, inkonsekvent och kraftlöst, riskerar dess tillämpning att bli ett hot mot det sekulära samhället (min kursivering).

Är inte det några utslag av att vilja tvinga andra till lydnad under mina åsikter, eller i alla fall vilja pådyvla andra mina åsikter?

Jag ska villigt erkänna att mitt största  mål i livet är att ”pådyvla” så många som möjligt Guds kärlek, rädding, förlåtelse, godhet, gemenskap och alla andra löften som Bibeln ger oss rörande ett liv tillsammans med Gud.

Vilken statsreligion ska vi ha och vad ska barnen lära sig i skolan?

Särskilt frågan om statsreligion kan ju tyckas vara lite omodern, men egentligen är den ganska viktig. Några kommentarer på inlägget om Kristendom i skolan på bloggens finska hem, Kyrkpressen, fick mig på sådana tankar. Liksom lite läsningar på Christer Sturmarks blogg.

Jag vet inte vad som är mest tänkvärt? Att som kommentarerna på Kyrkpressen vara måna om att tänka i termer av statsreligion och att det då är bättre med en kristen sådan eller som Sturmark att se att länder med stort mått av friheter och rättigheter (sådana vi önskar oss och andra) också har ett stort mått av ateism i sina samhällen?

Jag är den förste att gratulera kyrkan och Jesus att ha kommit ur maktens grepp i Sverige och på många andra platser, kyrkan verkar inte må väl av att vara sammangift med makten, men mår makten bra av att inte ha något kärlekens ljus och salt i sin närhet? Jag tror inte det, därför är denna fråga inte så lätt tycker jag.

En annan fråga är ju detta med vem som bestämmer vad våra barn får lära sig i skolan och vad vi andra får lära oss av ”experter” i olika sammanhang.

Jag är inte så imponerad av militant ”humanism”, men kanske är det så att vi kan dra nytta av att frågorna kommer upp på bordet? Det är bra att man måste tänka på frågor som:

Vad vill du bygga ditt liv på?

Vill du bygga på att kärlek, förlåtelse, nåd, gemenskap och sanning finns, eller att det inte finns utan är biologiska och psykologiska fenomen i din hjärna?

Och framförallt, om du inte vill bygga ditt liv på en ogrundad tro på Gud så är det förståeligt och vist, men att inte ta i beaktande alla fakta om Jesus, alla berättelser och erfarenheter av Gud, alla indicier på en skapare etc. det är inte vist. Det är dumt.