I ett tidigare inlägg skrev jag om Bibeln och kristen tro i skolan, alla tycker dock inte om detta. Bibeläventyret har visst fått kritik och på flera håll förs diskussioner om skolavslutningarnas vara eller inte vara, och om skolkyrkor/kamratstödjare/skolteam ska tillåtas i skolans lokaler.
Jag tycker som vanligt att man kan gott gå milt fram i sin kritik av skepsis mot kyrkan på skolor, men att det inte skadar några elever (snarare gagnar) om lite av Kristi kärlek och godhet får insteg i korridorerna bland klotter och könsord.
Med detta sagt så går mina tankar till till exempel Christer Sturmark, ber om ursäkt att jag har dig som exempel flera dagar. Jag, och flera med mig (läs exempelvis artikeln i Expressen ”Rädda humanismen från Humanisterna”), förstår inte den överdrivet negativa hållningen gentemot kristen tro och religon som Sturmark tid efter annan framför som fullständigt självklar. Som vanligt är det ju så att paradigmet, utgångspunkten, att Gud inte finns, är lika svårt att motivera som en teistisk världsbild (alltså att Gud finns). Egentligen är nog en ateistisk världsbild nog svårare att trovärdigt hävda eftersom Jesu levnad på jorden är mycket svår att vifta bort.
Nå, det var inte hit jag skulle komma, utan till något som jag undrar om det är Christer Sturmarks alternativ till Jesu kärlek.
På hans blogg skriver han, om fritänkare:
De är ateister, agnostiker eller betraktar gudsbegreppet som ett meningslöst och/eller irrelevant begrepp. De tror inte på en personlig gud, de tror på mänskliga rättigheter, människans värdighet och egna moraliska ansvar. De tror på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet, men inte rätten för religiöst troende att tvinga andra att underordna sig de egna dogmerna (min markering).
Jag förstår inte. Varför finns mänskliga rättigheter om Gud inte finns, vem ger människan ett värde och en okränkbarhet då? Varför har människan ett moraliskt ansvar? Inför vem? Andra människor? Lägg av, vi är väl inte tillbaka i gågna tider? Nu gör vi väl som vi vill? Ingen ska väl tala om för mig vad jag ska göra?
Jag förstår att Sturmark inte vill underordna sig, och det är helt okej (inomvärldsligt sätt alltså, på domens dag behövs nog en lite nackknyck (inte under människors påbud, utan under Guds överinseende)) vi har ju religionsfrihet med mera.
Men, varifrån hämtar Sturmark rätten att misskreditera religion? Och på vad sätt, vilka företrädare har han mött? Hur har han blivit tvingad? För att hävda att Gud är alltings ursprung och mål, att Jesus är enda vägen till Fadern och att den helige Ande verkar genom troende människor här och nu, det kan ju aldrig vara att tvinga någon att underkasta sig. Möjligen kan det komma ett krav på att få tycka så, men det hoppas jag att Sturmark inte motsätter sig. För var landar vi då? Om någon får bestämma vad som får sägas och inte, vi har yttrandefrihet, inte frihet från att höra vad människor säger som tycker annorlunda än jag.
Vad reagerar jag mot då? Jo, att Sturmark så ofta gör exakt samma sak, se längst ned i artikeln om ett nytt Amerika:
Rent generellt bör världens demokratier undvika religiösa ledare.
I Expressen skriver Sturmark om religionsfrihet:
Religionsfriheten betraktas av många som en självklar mänsklig rättighet. Men det juridiska begreppet ”religionsfrihet” har spelat ut sin roll. Att hålla fast vid detta speciella skydd för utövande av religion är allt annat än enkelt. Förutom att begreppet är motsägelsefullt, inkonsekvent och kraftlöst, riskerar dess tillämpning att bli ett hot mot det sekulära samhället (min kursivering).
Är inte det några utslag av att vilja tvinga andra till lydnad under mina åsikter, eller i alla fall vilja pådyvla andra mina åsikter?
Jag ska villigt erkänna att mitt största mål i livet är att ”pådyvla” så många som möjligt Guds kärlek, rädding, förlåtelse, godhet, gemenskap och alla andra löften som Bibeln ger oss rörande ett liv tillsammans med Gud.
Filed under: kristen tro, kristen tro och samhälle | Leave a comment »
Livet Gud och allting 