På söndag är det bönsöndagen vilket förpliktigar till att uppmärksamma bönen. Detta gör jag gärna och gudstjänsten kommer att innehålla många olika former av bön. Att förbereda en predikan om bön känns dock svårt. Stora och viktiga, och på ett sätt självklara ämnen, är svåra att predika över tycker jag. Det finns liksom så många trådar att dra i.
I bönsöndagens evangelietext (Luk. 18:1-8) uppmanar Jesus oss att alltid be. Alltid. Det kan kännas både tungt och kravfullt, men jag tror inte att det är tanken. För fortsättningen är… och inte ge upp. Bön och hopp!
När bön ger känslan av att jag ska lyfta mig i håret, sträva mot ouppnåeliga höjder, då blir det tungt och svårt – och fel. När vi istället låter bönen landa i oss, komma nära så att vi istället kan stå stadigt med båda fötterna på jorden – då har vi hamnat rätt.
Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner. (Sv. Ps. 717)
Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. (Ef.3:17-19)
Filed under: inför helgen, kristen tro |
Livet Gud och allting 
Lämna en kommentar